Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Thentes bokblogg

Hur jag tänkte mig döda Internet

[En tidigare version av denna text – publicerad för ett drygt dygn sedan –  försökte återge det lugna och sansade tonfall som sociala medier har blivit ett så strålande exempel på. Ironin blev alltför lyckad, mimetiken alltför övertygande, och missuppfattades av så pass många att jag bearbetade inlägget så att det nu framstår som om en mer ansvarstagande och mindre agiterad person skrivit det, även om det inte nödvändigtvist är sant.]

 

Ett etablerat begrepp inom science fiction-litteraturens subgenre Tidsresor är ”The Grandfather Paradox”.
Det är naturligtvis den där paradoxen när man reser tillbaka i tiden och råkar ta livet av sin egen äldre släkting och därmed ser till att man själv aldrig kommer att födas, vilket innebär en hel mängd etcetera.

Ray Bradbury gick, som han så ofta gjorde, aningen längre i novellen ”A Sound of Thunder”, i vilken en tidsresenär råkar trampa snett under en dinosauriejakt och döda ett småkryp. När han återvänder till sin egen nutid råder ett helt annat världsläge och en idiotfascist är president.

Hmm….

Såvitt jag vet är jag inte släkt med vare sig Alan Turing, Freeman Dyson, Steve Jobs, Bill Gates, Steve Jobs, Mark Zuckerberg eller någon annan av Internets och de sociala mediernas upphov, så existentiellt sett skulle det vara helt ok för mig att resa tillbaka i tiden och få dem att ändra banor, sabotera deras karriärer.
Samtliga.
Jag hade gjort det på studs.

Det blir ju alltmer tydligt att de tekniska landvinningar vi har gjort i demokratins och öppenhetens namn har kommit alldeles för tidigt.

Vi var helt tydligt inte redo för detta – lika lite som hamstrar är redo för tvåskiftet eller kackerlackorna för en industriell revolution.

Vi kan sammanfatta de sociala mediernas främsta förtjänster i: söta katter och Donald Trump.
Knappast demokratiska vinster.
Och så har vi förstås en massa viktiga diskussioner och retoriska utbyten som i slutändan och när allt kommer omkring har varit lika väsentliga som stanken kring en offentlig urinoar.

 

Ah, jag minns Internets barndom, när EFF – Electronic Frontier Foundation – kämpade för informationsfrihet utifrån en plattform byggd av hippies, libertarianer och nördar. Jag minns känslan av att något nytt höll på att hända och att allt skulle bli bättre och öppnare. ”Information want to be free” och allt det där som var lätt att säga innan man insåg vad det skulle leda till.
Som The Manhattan Projects forskare, som först på sluttampen började fatta vad det var de skapade.

Men det var en tid när högutbildade människor och teknologiska visionärer var de enda som hade tillgång till nätet. Star Trek-fans också.

Men så kom porrsajterna (porren är alltid avantgarde) och därefter kom annonsörerna och alla de kommersiella krafterna med traditionella medier och den kapitalistiska logiken.
Sist kom de sociala medierna och med dem kräken.

Är jag odemokratisk nu?

Möjligen så. Och det står jag för. I en skyttegrav, med minor runtomkring och en uppfattning om demokrati som inte bara en samling rättigheter utan också en del skyldigheter.

Jag tror att man behöver någon sorts allmänt bestämd inträdesbiljett för att få delta i det vi kallar offentligheten. En viss försäkran om att man är mogen nog. Jag vet inte hur en sådan biljett skulle utformas eller administreras: förr i tiden skötte det sig liksom av sig självt, på gott och ont.

I bästa fall torde man knuffas bort från samtalet, med en uppmaning om att be om ursäkt och en vänlig erinran om att man är välkommen tillbaka när man har vuxit till sig.

Men vi alla vet att Internet inte funkar så.
Som näpsade äppelpallare kommer kräken (och notera: kräk av alla politiska tillhörigheter) tillbaka med än högre tonläge och konspirationsteorier i ICA-kassen.

Och allting kommer att bli så mycket värre. Internet är en djävulsk strategi, ungefär som de pestsmittade filtar som Amerikas urinvånare fick att värma sig med av kolonisatörerna och som i princip utplånade dem.

Så vad jag skall göra är att hitta den där snubben som har uppfunnit en tidsmaskin, resa tillbaka och sidospåra alla upphovsmän till det vi kallar Internet, och återvända för att sabotera tidsmaskinen så att ingen kan resa tillbaka och nullifiera det jag gjort.

Och det är här som ”The Grandfather Paradox” slår in. Om jag dödar Internet så kommer det inte att existera i min tid och jag kommer aldrig att behöva resa tillbaka för att stoppa det. Vilket innebär att det skapas. Vilket innebär etc etc …

Om jag lyckas så säger jag farväl till alla er läsare som inte kommer att läsa detta.

Om inte så får vi försöka hitta ett sätt att vända det här faktiska maskineriet till en fördel.
För faktiskt: allting tyder på att vi inte kan hantera det här.