Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 18:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/boktips/2013/12/04/mats-strandberg-och-sara-bergmark-elfgren-cirkeln-eld-nyckeln/

Lotta Olssons boktips

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: "Cirkeln", "Eld", "Nyckeln"

Jag är starkt emot avslutande delar i serier, de blir alltid lite snopna. Man stänger en dörr, man avslutar ett umgänge. Och nu har man ju umgåtts med Linnea, Vanessa, Minoo, Anna-Karin, Rebecka och den förskräckliga Ida rätt länge, sen "Cirkeln" kom till påsk 2011. Nåja, med de flesta av dem åtminstone.

"Cirkeln" var en genial fantasyungdomsroman, något som jag aldrig har sett tidigare. Genuin svensk fantasy, i en sömnig liten småstad där Ondskan plötsligt var på marsch i en urtrist gymnasieskola. Sex flickor kallades att vara De Utvalda en blodröd natt, fem av dem utvecklade snabbt magiska förmågor.

Sällan har jag läst en så realistisk fantasyroman, och kanske var det just magin som var mest fängslande. Författarna knöt varje magisk egenskap till huvudpersonernas svagheter, och själv älskade jag särskilt olyckliga, ensamma Anna-Karin som bara inte kunde låta bli att använda sin magi till att bli omtyckt.

"Cirkeln" var också ett skickligt konstruerat klassdrama, som rörde sig mellan slitna lägenheter med trasiga familjer och välbyggda villor med på ytan trygga familjeliv.

I "Eld" kom så organisationen "Positiva Engelsfors", en klockren samtidssatir där alla förväntades tänka positivt, satsa på sig själva och bli lyckliga. En sekulär variant av Livets Ord, en framgångsteologi utan Gud. Hur skiljer man ut de normalkorkade från de onda? Och vad kan en aningslös grupp styras till?

Det blev en bra samtidskommentar, men också en existentiell diskussion kring grupptryck och individens frihet.

Och nu då "Nyckeln". Författarna valde ingen enkel utväg, i stället jobbar de sig noggrant och envist igenom hela sitt uppkomna Engelsforsuniversum. Alla trådar knyts ihop utan att det för den skull är vare sig lättköpt eller för nördigt teoretiskt. Det fortsätter att vara spännande, det fortsätter att vara snårigt. Linnea och Vanessa har varit på väg mot varandra länge, men livet blir ju inte direkt lättare bara för att de inleder ett kärleksförhållande! Linnea är fortfarande en sårig, trasig person som inte tror sig om att kunna vara lycklig.

Nästan omedelbart när jag har lagt ihop boken vill jag börja om från början, läsa alla tre delarna i följd och försöka hålla bättre ordning på varje person. Alla dessa bifigurer som kommer och går, som är lite onda men ändå inte - vilka var de egentligen? Oftast brukar författare använda sig av ovidkommande personer som är lätt skissade, men här har författarna lagt sig vinn om varje enskilt människoöde. Alla har skäl för att göra det de gör, alla är mångbottnade.

Det vilar något oavslutat över Engelsforstrilogin, en känsla av att det slutade lite för tidigt. Och det är nog det allra bästa betyg böcker kan få.