Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-23 03:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/boktips/2014/03/16/avdelningen-underliga-iakttagelser/

Lotta Olssons boktips

Avdelningen "Underliga iakttagelser"

För några år sedan började jag notera alla som log "tunt" i framför allt deckare. Jag försökte föreställa mig ett tunt leende. Blekt? Svagt? Det lät rätt illvilligt, hurusom.

Men mest fascinerande var att det plötsligt dök upp överallt. I varenda bok stack det fram en människa med ett tunt leende!

Jag fnös irriterat då; tänkte att det bara hade blivit på modet, inget annat skäl.

Nu ser jag plötsligt ett idogt "släntrande", återigen i deckare. Det släntras kors och tvärs och överallt, ingen kan gå som folk längre. Man släntrar. För mig är det tonåringar som släntrar, det är något provokativt slött i själva släntrandet. Själv går jag med bestämda steg, eller ganska trött och långsamt. Traska kan jag göra, lunka likaså. Promenera när jag går utan mål, bara för att det är skönt. Men släntra uppfattar jag som att man gör för att någon ska se det, man poserar medan man går, irriterande långsamt och med markerat ointresse för att komma fram.

Och så blir jag fundersam: ÄR det verkligen så många som släntrar? Eller är det bara jag som råkar se dem just nu? Som irriterar mig på den första släntrande stackaren, och sen går i taket och fnyser ilsket så fort någon annan gör det? Är släntra ett författarnas modeord eller har jag blivit manisk, spårar upp och rensar ut varenda intet ont anande släntrare?

Egentligen en akademisk fråga, för jag minns inte hur ofta jag har sett det och kan inte bevisa att det har släntrats ovanligt mycket de senaste åren. Men se upp! När du minst anar det börjar dina romanpersonligheter släntra. Med ett tunt leende.