Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-18 11:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/boktips/2014/06/22/verkligheten-ar-storre-an-realismen-gunnel-linde-1924-2014/

Lotta Olssons boktips

Verkligheten är större än realismen: Gunnel Linde 1924-2014

”Hopfällbara luftslott/som är byggda i det blå/håller längre än man tror/och tål att tittas på./Molnets skugga nöter sakta/jättebergets kanter./Sagostoftet slipar livets/råa diamanter.”

Det är Gunnel Lindes egna ord, i en dikt som citeras i hennes dödsannons i DN i dag, 22 juni 2014.

Hon var en av de stora svenska barnboksförfattarna, och precis som de var hon unik. Ingen var som Gunnel Linde (1924-2014). Ingen hade så vidöppna ögon både för det otäckt socialrealistiska och det skimrande fantastiska.

Hon debuterade som författare 1958 men var även teve- och radioproducent, journalist och vad man nu ska kalla det: aktivist, kanske. För det var hon och hennes vän Berit Hedeby som grundade organisationen Bris, Barnens rätt i samhället, 1971, när de hade gjort en utställning på Kulturhuset om misshandlade barn. Det handlade alltid om barnen och ofta om att förändra världen. ”Man tröstar sig själv genom sitt arbete, det går att påverka!” sa hon 2002, när jag intervjuade henne för DN.

Den gången satt hon i sitt sommarhus och stortrivdes, skrev och hade det bra även om hon var lite bekymrad över att ålderdomen började lägga hinder i vägen för det ensamma lantlivet. Det gick ju inte att se henne där utan att tänka på ”Fröken Ensam Hemma åker gungstol” (1963), berättelsen om den ensamma flickan som lekte äventyrslekar i lägenheten medan mamma var på arbetet. Underbara bilder av Hans Arnold, vi barn som läste den glömde den aldrig. Den var så mycket Gunnel Linde: just ensamheten, just det övergivna barnet som måste klara sig utan vuxna – och den där obekymrade glädjen i att få leka fantasilekar för sig själv. Det skenbart ganska trista kunde lysa starkt i Gunnel Lindes värld.

Eller glädjen i mötet med en annan om man fick chansen, för nog var det ofta intensiv, allvarlig närhet mellan två barn i hennes böcker. Som i hennes mest kända verk, ”Den vita stenen”, boken från 1964 och teveserien (1973) om Fideli och Farornas konung, eller barnen Fia och Hampus då, om man ska vara noggrann, barnen som ger varandra allt svårare utmaningar. Fast det där är bara den yttre historien, det verkligt stora skedde under ytan, i skiftande stämningar och mjuka tonlägen.

Gunnel Linde var en av de barnboksförfattare som aldrig blundade för det mörka i livet, men hon underströk gång på gång: verkligheten är så mycket större än realismen. Man får inte stirra sig blind på det som är mörkt i tillvaron, särskilt inte när det stundom ser ut att ta över.

För det var uppmuntran som var viktigast, det allra viktigaste man kunde ge en annan människa. Hon drog en självklar, rolig parallell till barnuppfostran när jag intervjuade henne: ”Det är ju som att lära dem multiplikationstabellen genom att tala om vad det INTE blir: Fem gånger fem är INTE trettisex, fem gånger fem är INTE trettifyra... det lär man sig väl ingenting på.”