Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 21:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/brittbloggen/2011/02/07/popkonservatismen-nu-officiellt-okej-att-vara-tory/

Brittbloggen

Popkonservatismen: Nu officiellt okej att vara tory

Killen på vad som snabbt blivit mitt stamfik brukar försäkra sig om att hans kunder inte röstade på David Cameron. "Då får ni inget kaffe", säger han. Därefter levererar han en svada om koalitionsregeringens budgetnedskärningar samtidigt som han rör upp ännu en ekovänlig cappuccino på den före detta snickarbänk som utgör caféets disk. Ofta avslutar han:

"Jag hatar tories."

Sådant väcker ingen uppmärksamhet i Hackney – i den del av London där jag numera bor går det ungefär fem röster på labour eller liberaldemokraterna på varje konservativ väljare. Men i Storbritannien i stort har den typen av uttalanden blivit ovanligare. Det finns som bekant fler skäl till att koalitionen vann valet än att britterna ville bli av med Gordon Brown. En anledning till David Cameron numera är landets premiärminister är att han lyckats förändra uppfattningen om vad en typisk tory är.

Länge sågs de konservativa med, om inte förakt, så i alla fall en sorts tålmodigt överseende i stil med det ungdomar ägnar äldre människor som uppenbart tappat kontakten med verkligheten. Men 2011 är tory inte längre synonymt med "demensliknande".

Snarare finns tecken på en nykonservativ våg i brittisk populärkultur.

Daily Mail publicerade nyligen en lista på Storbritanniens "50 most powerful posh people under 30". I en artikel bredvid skrev Dylan Jones – chefredaktör på GQ och sedan slutet av 80-talet en av Storbritanniens mer inflytelserika popkulturjournalister med en bakgrund på tidningar som The Observer, Arena och i-D – samtidigt om hur unga, privatskoleutbildade och rika britter är "synligare än de har varit på 30 år":

No longer embarrassed by being called chinless wonders, Sloane Rangers or Hooray Henrys, the posh have crawled out from under their four-poster beds and reclaimed what they consider to be their rightful place at the head of things.

(...)

Only a few years ago, the post-war liberation of the working and middle classes seemed so all-encompassing that the posh felt it best to disguise their origins.

Vowels were flattened, education disguised, parents disowned. Now, things have changed. The privately educated scions of the great and the good no longer feel that everyone is against them (well .  .  . not everyone). What is more, they are happy to proclaim their status and to exploit it.

Prins William och Kate Middletons bröllop – "komplett med buffet, disco och nästan säkert någon form av karaoke – kommer antagligen visa sig vara lika socialt och kulturellt inflytelserikt som Charles och Dianas", skriver Dylan Jones.

Förklaringen, menar han, är att den brittiska överklassen de senaste 20 åren blivit allt mer tillåtande gentemot "nya pengar". Medelklassmänniskor som byggt sina förmögenheter inom finans- och medievärlden gifter sig med aristokrater, borgerskap blandas med blått blod och plötsligt är det okej att vara rik igen.

Givet hans strikta klassmedvetenhet tycks Dylan Jones märkligt omedveten om större stukturer i det brittiska samhället – hans analys utesluter trots allt den absoluta majoritet av arbetar- och medeklassen som inte, enligt någon definition, är rika. Men att GQ:s redaktör jublar när privatskoleutbildade ungdomar återtar "vad de anser vara sin rättmätiga plats längst fram" behöver förstås inte betyda att han har fel i sin grundläggande observation.

Som stor beundrare av David Cameron är Dylan Jones själv antagligen det bästa exemplet på utvecklingen. Redan sommaren 2006 satte han toryledaren på omslaget till GQ tillsammans med rubriken "Är David Cameron tillräckligt tuff för att bli premiärminister?". Sedan dess har GQ utnämnt David Cameron till världens näst bäst klädde man, samtidigt som Dylan Jones givit ut intervjuboken Cameron on Cameron.

2011 är det helt enkelt okej för en brittisk medieman som närmar sig medelåldern att tala om hur mycket han gillar landets nye premiärminister. Så enkelt kan den förändring som det konservativa partiet genomgått under David Cameron sammanfattas.

Alla är nu inte lika begeistrade som GQ-redaktionen. I en stor artikel i torsdagens Guardian tecknar John Harris en kritisk bild av den nya brittiska popkonservatismen.

Michael Caine och Gary Barlow har deltagit i kampanjmöten med David Cameron. Och hyllningskörerna som mött filmer som The King's Speech och tv-serien Downton Abbey kan enligt John Harris ses som en motsvarighet till Noel Gallaghers grattisvisit på 10 Downing Street när Tony Blair och Labour vunnit valet 1997. Vad vi nu ser är en "sammanblandning av torypolitik och popkultur som säger massor om vår tid", skriver John Harris.

The King's Speech är en fantastisk film, jag tror inte att någon tycker något annat. Men vad John Harris diskuterar är snarare behovet av en stammande Colin Firth. Viljan att förmänskliga kungligheter är talande för något som också präglar svensk medelklass under Fredrik Reinfeldt: tendensen att solidarisera sig uppåt, med etablissemanget, snarare än nedåt, med dem som står utanför. Därmed kommer John Harris också till samma slutsats som Dylan Jones – "det verkar fakiskt vara okej att vara en popkultur-Tory":

Barely a day goes past, it seems, when you cannot pick up a newspaper and find the latest sensation in music, or film, or literature, expounding on an early life of dormitories, tuck shops and "prep".

Take, for example, the actor Dominic West – AKA Jimmy McNulty in The Wire, and just cast in an ITV drama as the serial killer Fred West. He went to Eton, his wife is a former countess, he has a daughter from a relationship with a member of the Astor dynasty, and he is – but of course – a friend of the Camerons.

He is also said to have once had a soft spot for the prime minister's wife.