Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-05 15:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/brittbloggen/2011/03/14/det-stora-brittiska-rockalbumet/

BRITTBLOGGEN

Det stora brittiska rockalbumet

I USA:s kulturvärld letar man ständigt efter författare som ska skriva den stora amerikanska romanen. I England, tycks det, jagar man istället någon som sammanfattar nationens tillstånd i rock.

Det mesta The Kinks och The Small Faces spelade in, Never Mind the Bollocks och London Calling, The Specials debut, The Queen is Dead, Blurs brit pop-definierande album, Pulps Different Class och, på senare tid, samtliga plattor som Pete Doherty någonsin medverkat på – i den mån de här skivorna nått klassisk status har det inte bara varit som stora rockalbum, utan som Stora Brittiska Rockalbum.

"Engelskhet" – vad det, där och då, inneburit att vara en av den brittiska kronans undersåtar – är bärande teman på samtliga ovannämnda skivor. Ofta behandlar de en sorts fantomsmärtor, upplevelsen av att tillhöra ett folk som under 1900-talet gick från att härska över en fjärdedel av jordens yta till att oroa sig över jobb och framtid, instängda i dåligt isolerade lägenheter på en kylslagen skitö i Nordsjön.

Att vara engelsman är om inte att vara nostalgiker, så i alla fall att ständigt leva med sitt lands historia. Att förhålla sig till den är själva grunden i samtliga Stora Brittiska Rockalbum. Så även i vad som antagligen är årets hittills mest konsekvent hyllade skiva i det här landet: PJ Harveys Let England Shake.

Det är ett album, ett konceptalbum till och med, om krig och jävelskap. Utgångspunkten är Gallipoli, halvön i norra Turkiet som för evigt är inskriven i historieböckerna som platsen för ett av första världskrigets blodigaste slag – 131 000 människor dog i skyttegravarna, de flesta turkar men också många britter.

"On Battleship Hill's caved in trenches/A hateful feeling still lingers/Even now, 80 years later/Cruel nature/Cruel, cruel nature", sjunger Polly Harvey, och det blir musik lika mycket om de militära äventyr som britterna ägnar sig åt i dagens Afghanistan och Irak som i främre orienten 1915. Hon målar upp makabra, urgamla men ständigt aktuella bilder av söndersprängda kroppar och ruttnande inälvor. "I've seen soldiers fall like lumps of meat/Blown and shot out beyond belief/Arms and legs were in the trees", heter det i The Words that Maketh Murder. Tankarna går till Jake & Dinos Chapmans apokalyptiska landskap eller Goyas klassiska krigsetsningar.

Polly Harvey, uppvuxen på en gård i grevskapet Dorset, lanserade titelspåret på Let England Shake hos BBC:s Andrew Marr förra våren. Gordon Brown, fortfarande premiärminister och även han gäst i studion, tittade på. "Jag känner inte att det är min uppgift som låtskrivare att föra in politik i mina sånger, förutom när det handlar om hur politiken påverkar människor", sa Polly Harvey. Sedan tog hon upp en cittra och sjöng en sång om hur England tyngs av alla sina döda.

Jag såg PJ Harvey på Troxy i London förrförra veckan. Hon gjorde entré ensam, cittra i famnen även den här gången, klädd i vit klänning med en fascinerande fjäderkreation på huvudet. Jag funderade på keltiska sagoväsen medan hennes röst, renare än någonsin, svävade genom lokalen. 2000 personer på golvet lyssnade andäktigt, stämningen var närmast sakral. Snart kom hennes band, tre medelålders och mörklädda män, efter in på scenen. De backade upp sin sångerska med olycksbådande Nick Cave-muller och, ibland, orgelgrooves som påminde om The Doors.

Polly Harvey sa inte ett ord på en timme, hon bara spelade sina sånger om England.

Det var en Stor Brittisk Rock-konsert.