Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-03-07 13:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/brittbloggen/2011/08/10/upploppens-underklassansikte/

Brittbloggen

Upploppens underklassansikte

När David Cameron kallar in parlamentet från semestern tar även Brittbloggen paus från sommarpausen. De senaste dagarna har jag befunnit mig på fel sida av Atlanten – i New York – och bara följt händelserna i London och Storbritannien via medierna och vänner på plats.

Att ge någon särskilt fördjupad kommentar av upploppen kan jag alltså inte. Däremot kan jag dra ett par slutsatser utifrån att ha en hyfsat samlad bild av den brittiska medierapporteringen.

1. Att reducera upploppen till "rasupplopp" är inte korrekt.

Ja, den tändande gnistan i form av kaoset som följde på demonstrationen mot dödsskjutningen av Marc Duggan, var ett tillfälle då en svart minoritets avsky mot en poliskår som av regeringens egna utredare beskrivits som "institutionellt rasistisk" kokade över – och kanaliserades in i lokala gäng som tog tillfället i akt att härja och plundra. Men de upplopp som följt i resten av London och i städer som Birmingham och Leeds är mycket mer komplexa. Guardians Paul Lewis och James Harkin har skrivit en bra analys:

"I den bredaste bemärkelsen har de flesta av de inblandade varit unga män från fattiga områden. Men generaliseringen får inte gå mycket längre än så. Det går inte att säga att de framför allt kommer från en etnisk grupp. Både unga män och kvinnor har deltagit. (...) När incidenter som dessa inträffar brukar myndigheterna säga att bråkmakarna bussats in utifrån. Men det finns ingenting sådant här. Inte heller syns några spår av antiglobaliserings- eller anarkistgrupper."

På sin Flickrsida har Londonpolisen offentliggjort bilder från övervakningskameror för att få hjälp med att identifiera människor som plundrat butiker. Som synes i sammanställningen ovan är det en blandad kompott. En majoritet av plundrarna är uppenbarligen svarta, men många vita och asiater deltar också.

Ett av de mest spridda Youtubeklippen från de senaste dagarnas händelser visar ett ganska typiskt londonskt ungdomsgäng – svarta, vita, asiater, alla i huvtröjor och träningsbyxor – som rånar en skadad kille. Det är avskyvärt. Men det har inte särskilt mycket med rasism att göra.

2. Att beskriva upploppen som en direkt följd av koalitionsregeringens nedskärningar – vilket Ken Livingstone och många med honom har gjort – är inte heller korrekt.

Det gigantiska budgetunderskott som David Cameron hanterat med nedskärningar på 900 miljarder kronor är trots allt ett arv från ett helt 00-tal av misslyckad ekonomisk politik under Labour. Samtidigt är det förstås omöjligt att inte se upploppen i ett större sociologiskt och politiskt sammanhang.

Många har jämfört med den varma våren och sommaren 1981. Men Thatchererans upplopp hade en mycket tydligare aura av raskonflikt. Idag handlar det snarare om klass.

Det är en fråga som alltid lurar i bakgrunden i Storbritannien, men under våren och vintern har landets urgamla klasskonflikter bubblat upp till ytan på ett tydligare sätt än på länge. Som Michael White skriver:

"Vad vi ser här, är enligt den allmänna meningen, en urban underklass med lite eller ingen känsla av tillhörighet i samhället, få band till den lokala gemenskapen eller, högst sannolikt, till varandra i sina förvildade, fragmenterade familjer."

Att ur det perspektivet uttala sig som David Cameron gjorde tidigare idag, och säga att "det finns fickor i vårt samhället som inte bara är trasiga utan ärligt talat sjuka", kommer knappast bygga några broar till ungdomar som känt sig utestängda sedan de föddes.

För trots allt han gjort för att förändra torypartiets image som överklassparti är David Cameron en perfekt symbol för samma privilegierade, privatskoleutbildade överklass – de enda som inte behöver oroa sig när landet går åt pipan. Om något är de senaste dagarnas urskiljningslösa butiksplundringar ett uttryck för ett samhälle där avståndet mellan dem där uppe och dem där nere är större än någonsin.

Ansvaret för detta vilar inte bara på David Camerons koalitionsregering. Däremot är det knappast en tillfällighet att upploppen inträffar nu, den första sommaren med honom som premiärminister. Cameronregeringens första år har helt dominerats av budgetnedskärningarna och protesterna emot dem. Lägg till det News of the World-skandalen, och kopplingarna till regeringen via tidigare chefredaktören och Camerons nu avgångna kommunikationschefen Andy Coulson.

Känslan hos många britter jag träffat de senaste månaderna är att landet är på väg att falla samman. Jonathan Freedman ekar den uppfattningen i en tänkvärd krönika i gårdagens Guardian:

"Vid tidigare perioder av oroligheter har antagandet varit att om bara den politiska makten låg hos någon annan, eller om nyckelinstitutioner som polisen ändrade sitt beteende, skulle saker bli bättre. De små glimtar av optimism som vi nu ser kommer istället från enstaka kollektiva handlingar, som den gemensamma uppstädning som började i London. De demokratiska institutionerna i sig själva betraktas som svaga eller trasiga."

Så, vad händer nu? Robert Colville på Daily Telegraph tänker till här.