Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-15 22:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/brittbloggen/2012/03/19/gatans-bbc-plan-b-forvandlar-upploppen-till-frustrerad-popkultur/

Brittbloggen

Gatans BBC: Plan B förvandlar upploppen till frustrerad popkultur

En av rapmusikens mer slitna klyschor är den om "gatans CNN". I slutet av 80-talet, när Public Enemys frontman Chuck D hävdade något sådant, stämde det säkert – hiphopen fungerade som en sorts ofiltrerad rapport från asfaltsdjungeln.

Idag, däremot, är musiken som bekant lika tryggt inbakad i det nöjesindustriella komplexet som vilken annan popgenre som helst. Få rappare har våren 2012 någonting relevant att säga om det liv som ungar på glid lever på gatorna. Men undantag finns. I Storbritannien heter det just nu främsta av dem Ben Drew – mer känd som Plan B.

Sedan han debuterade i slutet av 00-talet har han setts som en budbärare för Storbritanniens (framför allt vita) underklassungdom, "chavs" i folkmun. Plan B har själv lägre medelklassbakgrund, men kommer samtidigt från en trasig familj, blev relegerad från skolan och tillbringade tonåren hos socialen. Under upploppen förra sommaren var han den brittiska artist som hårdast fördömde kravallerna och plundringarna. Samtidigt sammanfattade han antagligen den upprorsstämning som bubblade i Storbritanniens härjande ungdomsdjup bättre än någon annan:

"Jag tror de gör det för att de vill ha lite saker gratis, för de har ingenting och det gör dem arga."

Plan B bestämde sig för att gräva vidare i det där. Senare i vår debuterar han som regissör med långfilmen Ill Manors, och förra veckan släppte han en låt med samma namn. Ill Manors video har redan väckt en del uppmärksamhet eftersom den visar David Cameron och George Osborne flytande i en hög hundbajs. Helt i linje med det har låten både hunnit utnämnas till den bästa brittiska protestsången sedan 90-talet (av Guardian) och hånas som ytligt, poserande popstjärnetjafs (av Torypolitiker).

Brittbloggens dom: Plan B är artist, inte politiker. Att avfärda en fyraminuters hip hop-låt för att den saknar djupare sociopolitisk analys är samtidigt att helt missa poängen med den här musiken. Ill Manors handlar om att fånga en kollektiv känsla – av utanförskap, i brist på bättre ord, som i sin tur fick uttryck i sommarens upplopp. Plan B försvarar eller dömer inte. Däremot ger han röst åt frustrationen hos kids som annars är nästan osynliga i medierna, annat än som stereotypa smågangstrar med uppfälld huva.

Ill Manors är utmärkt popmusik, ett politiskt skeende förvandlad till hårdslående, brittisk hip hop. Gatans BBC, kan vi väl kalla det?

I dagens Observer återges för övrigt ett tal som Plan B höll på ett TED-evenemang tidigare i veckan. Den hugade kan se hela här, det är tjugo ovanligt engagerade minuter från en popstjärna som uppenbarligen vill göra mer än att posera:

"Jag sympatiserade inte med inställning som många av de här ungdomarna har, men jag förstod varför de har den. Jag förstod att de kom från trasiga familjer. De hade föräldrar som antagligen var alkoholister, missbrukare, dysfunktionella. Som uppfostrade dem att tro att det aldrig skulle bli något av dem eftersom de själva, föräldrarna, aldrig lyckades blir något."

Låter som en analys som både vänstermänniskor och konservativa borde kunna köpa.