Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 21:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/brittbloggen/2012/04/23/damien-hirst-fangar-britternas-ideologiska-resa/

Brittbloggen

Damien Hirst fångar britternas ideologiska resa

Damien Hirst drar fulla hus på Tate Modern. Trots ljummen kritik – se min sammanfattning här – har utställningen med Storbritanniens mest omdebatterade moderne konstnär varit mer eller mindre utsåld sedan den öppnade för ett par veckor sedan. Hirsts ökända diamantdödskalle visas för alla i museets turbinhall, men den som vill se resten av retrospektiven måste numera boka biljetter online.

Att navigera genom utställningen på Tate Modern är som att resa från slutet av 80-talet fram till våren 2012. Dels på ett självklart sätt – Damien Hirsts konstnärskap presenteras kronologiskt, Tate börjar i hans tidiga prickpaneler och pillerskåp och fortsätter via djurdisplayer, "spin paintings" och förgyllda fjärilar innan besökartåget som avslutning leds in i en nybyggd Damien Hirst-shop.

Men samtidigt känns det som om man, på väg genom salarna, följer en sorts ideologisk vandringsled.

Damien Hirsts tidiga verk har fortfarande en fantastisk kraft. Fullsmockade konstutställningar är kanske inte den optimala platsen att ägna sig åt existentiellt grubbleri på – men att glo in i gapet på hans tigerhaj ger faktiskt en liten aning om evigheten. På samma sätt är A thousand years, Hirsts installation med flugorna som surrar och dör runt ett ett ruttnande kohuvud, en hel livscykel innesluten i några kubikmeter vitrin.

Om det senare verket sa Lucian Freud en gång till Damien Hirst: "Jag tror du började med sista akten, min vän." Det känns också talande för hans konstnärskap som helhet. För ju närmare 2012 Tateutställningen letar sig, desto tydligare blir det också att Hirsts verk ändrat fokus – från faktiskt ganska sublima betraktelser kring liv och död, till mer ytligt manifesterande av samtidskonstens funktion som statussymbol för världens superrika.

"Att shoppa loss en plastdödskalle för 375 000 kronor i souvenirbutiken är liksom den naturliga slutstationen", som min kompis Daniel sa när vi besökte Tate för någon vecka sedan.

Det där, konst som lyxshopping, är en utveckling som Hirst mer än någon annan levande konstnär antagligen både bidragit till och samtidigt kommenterat. När en utställning med konceptkonst som i grund och botten handlar om pengars värde blir en publiksuccé, säger det förstås någonting om den tid vi lever i. Kanske säger det också någonting om den resa som Storbritannien gjort under den period Damien Hirst varit verksam som konstnär?

Landet räknas idag som världens främsta finanscentrum, och London lockar hedgefondmiljardärer och kapitalspekulanter från hela världen med löften om förmånligt skatteklimat och västvärldens mest dynamiska kulturliv.

Storbritannien har med andra ord kommit en bit på vägen sedan det dystra 70- och 80-talet. I helgen skrev jag i Expressen om just detta – och hur Damien Hirst fångar den utvecklingen bättre än någon annan konstnär:

"En tydligare spegling av den brittiska samtiden, ett land där David Cameron förespråkar en avreglerad syntes mellan finansiellt och kulturellt kapital, är svår att tänka sig."

Hela artikeln kan du läsa hos Expressen Kultur.