Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-23 00:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/digitalamedier/2016/04/20/aftonbladet-slapp-den-svara-ansvarsdebatten/

Martin Jönsson om digitala medier

Aftonbladet slapp den svåra ansvarsdebatten

Rätta artikel

Richard Herry förlorade förtalsmålet mot Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård. Ett väntat besked, men också en bra lektion i hur man definierar begreppet förtal.

Det ska vara svårt att få någon fälld för förtal. Fundamentet för våra grundlagar om tryckfrihet och yttrandefrihet är att det finns en stor frihet att framföra åsikter, även sådana som är kritiska mot individer och som uppfattas som obehagliga att utsättas för. Det är viktigt att påminna om det innan någon säger att det nu är fritt fram att påstå vad som helst om en person på nätet.  Ofta används ju förtalsbegreppet och hotet om att "stämma någon" som en reflex från den som känner sig illa behandlad. Senaste exemplet var när Bert Karlsson sade att han skulle stämma dåvarande bostadsministern Mehmet Kaplan för förtal, för något som en medarbetare till honom sagt.

Men lagen är väldigt tydlig om vad som räknas som förtal och den friande domen i åtalet mot Aftonbladets Martin Aagård redogör i domskälen väldigt pedagogiskt för detta. Det handlar både om typen av uppgift, om huruvida den är att betrakta som nedsättande, hur den spridits och  huruvida det funnits ett uppsåt att lämna den nedsättande uppgiften.

Herreys åtal stupar redan på det första ledet. Rätten konstaterar att "rasist ", även om det är svårt att bevisa vad som ryms i begreppet, är att betrakta som en avgränsad uppgift, som normalt är nedsättande. Men rätten ser bortom det lösryckta ordet och ser till hela sammanhanget i de olika Twitter-publiceringarna - och kommer då fram till att Aagårds tweets bara är i gränslandet till att vara nedsättande påståenden, men inte över den gränsen. Tweeten med formuleringen "din gamle rasist" bör uppfattas mer som allmänt hållna negativa värdeomdömen om Herrey i den politiska argumentationen, än som bestämda påståenden om att han faktiskt skulle vara rasist.

Man kan jämföra med ett annat uppmärksammat förtalsmål, då Expressens dåvarande utgivare Joachim Berner 2003 fälldes för en löpsedel om dåvarande v-ledaren Gudrun Schyman. På löpsedeln stod "Gudrun Schyman spelar in erotisk film med sin ex-man: Man ska bli kåt". Ärendet drevs hela vägen till Högsta domstolen, som sänkte skadeståndet, men behöll det fällande utslaget. Här fanns enligt rätten en tydligt nedsättande uppgift. För den som läste artikeln var det i och för sig uppenbart att det knappast handlade om någon pornografisk film, men om man enbart såg löpsedeln var budskapet precis det. Däri låg också uppsåtet: att formulera sig medvetet förledande.

På motsvarande sätt fälldes Expressens Otto Sjöberg för att ha förtalat skådespelaren Mikael Persbrandt, med den felaktiga uppgiften om att Persbrandt befann sig på ett behandlingshem efter akut alkoholförgiftning. En osann, konkret och nedsättande uppgift, där det också fanns ett uppsåt, eftersom tidningen inte genomfört  någon grundlig kontroll av sakuppgifterna.

Men Aagårds rasist-tweet är ganska långt från dessa två fall. Därför är det inte på något sätt överraskande att tingsrätten så snabbt kommer fram till att det inte är förtal. utan att behöva resonera kring saker som uppsåtet.

Friandet innebär dock att den principiellt intressanta frågan om Aftonbladets eventuella ansvar för Aagårds twittrande inte kommer att prövas. Twittrade han som privatperson eller som anställd på Aftonbladet - och vilket ansvar har i så fall tidningen?

Den frågan blir allt viktigare för medieföretagen. Publiken gör inte skillnad på huruvida en programledare eller krönikör uttrycker något på sin arbetsgivares mediala plattform eller på egna sociala medier-konton. Men gör lagen det? Sannolikt. Men det krävs en mer konkret nedsättande uppgift från någon twittrande journalist för att den saken ska kunna prövas.