Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-19 14:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/digitalamedier/2016/05/09/i-dag-kan-alla-borja-utforska-databerget-fran-panama/

Martin Jönsson om digitala medier

I dag kan alla börja utforska databerget från Panama

Rätta artikel

I dag får allmänheten tillgång till den gigantiska databasen över alla bolag som finns med i Panamaläckan. I en kanske alltför snabbt framtagen bok ges en  inblick i brevlådeföretagens och den nya grävjournalistikens värld.  

Några timmar efter avslöjandena om dokumenten inifrån den ­panamanska advokatbyrån Mossack­ Fonseca publicerade Wiki­leaks på sitt Twitterkonto en omröstning: ”Bör vi släppa alla elva miljonerna Panamadokument så att alla kan söka igenom dem, som våra tidigare publiceringar?” Omröstningen drog 92 986 röster. 95 procent av dem röstade ja: gör dokumenten sökbara. Men det hela var en lätt genomskådbar bluff. Wikileaks hade inte dokumenten och var inte involverade i vare sig läckan eller den efterföljande hanteringen. Det var bara ett sätt av en marginaliserad organisation att försöka bada i glansen från rampljuset i vad som visat sig vara världens största läcka: 2,6 terabyte dokument, eller cirka 1 500 gånger mer än i Wikileaks Cablegate 2010, i vad som då kallades ett ”9/11 för den internationella diplomatin”. Omfattningen av Panamaläckan är fortfarande den mest hisnande delen av den här historien. Antalet läckta dokumentsidor motsvarar nära 40 000 normaltjocka böcker. Som jämförelse kan nämnas att allt material från Washington Posts ­Watergateavslöjande som finns i arkiven ryms i ett 80-tal flytt­kartonger. Panamaläckan, eller Projekt Prometheus som det hette internt i en ”Star trek”-nördig referens, är mer än något annat ett databerg. Massivt och svårgenomträngligt. I dag öppnas dock möjligheten för allmänheten att ta sig an detta berg på egen hand, när databasen med läckta dokument görs tillgänglig. Inte allt: databasen är både förädlad med mer information, till exempel om alla de företagskopplingar som fanns med i den stora Offshore Leaks 2013, och rensad från känslig information, som kontonummer, lösenord och persondata. Det som återstår är en sökbar bas som visar hur hundra­tusentals bolag varit inblandade i brevlådeföretag i syfte att undvika att betala skatt – och med MossFon, som advokatbyrån i Panama snabbt kom att kallas internt av journalisterna, som minsta gemensamma nämnare. Releasen hanteras av International Consortium of Investigative Journalists, ICIJ, i Washington – ett internationellt nätverk med 190 grävande journalister som specialiserat sig på granskningar över landsgränser. Det var hit tyska Süddeutsche Zeitung vände sig efter några månaders arbete med Panamaläckan, när de insåg dess enorma omfattning och förgreningar – och då hade de ändå bara hunnit få några få procent av alla dokumenten. ICIJs chef, Gerard Ryle, flög över till München i mars 2015 för att träffa Bastian Obermayer, som var den som först kontaktades av Panama­läckan som fortfarande bara är känd som John Doe, och hans grävkollega Frederik Obermaier. Eller ”bröderna Obermay/ier”, som de kallas på redaktionen. Ryle, som själv har stor erfarenhet av att hantera stora läckor om offshorebolag och brevlådeföretag insåg snabbt omfattningen av materialet. När han för några minuter lämnades ensam vid datorn gjorde han det alla andra kommer att göra i dag: sökte på några bekanta namn. Han fick träff. Och övertygades då också om kvaliteten. Det här var sprängstoff, med förgreningar till rader av statschefer, politiker, pampar och stjärnor. Historien återberättas i boken ”Panama papers.Die Geschichte einer weltweiten Enthüllung” av Bastian Obermayer & Frederik Obermaier (Kiepenhauer & Witsch). Den gavs ut redan första veckan efter det världsomspännande avslöjandet i mars. Boken berättar, i stort sett kronologiskt, historien om kontakterna med läckan och det mer än årslånga arbetet med att gå igenom arbetet och förbereda publiceringen, med hjälp av kolleger i ett 80-tal länder.

Det är en berättelse som till stor del handlar om teknik, sekretess och redaktionell kompetens: om sökteknik, avancerad mjukvara, ”säkra” datorer, krypteringsnycklar och 60 tecken långa lösenord. När SZ-reportrarna åker till första ICIJ-mötet i Washington är de livrädda för att gripas och pressas att avslöja lösenord, vilket journalisten Glenn Greenwalds partner David Miranda drabbades av i arbetet med Snowdenläckan. Den rädslan är, dessvärre, motiverad. De redaktioner som hanterar stora läckor löper stora risker och måste lägga enorma resurser på att skydda sig. Det är en del av den moderna journalistiken. Till den hör också behovet av att lägga upp en genomtänkt plan för lanseringen. Bok- och filmrättigheter håller på att bli lika stora självklarheter vid ett stort scoop som nyheten i sig. Det har sina fördelar och nack­delar. För den som just nu vill ha alla detaljer om hur Panamaavslöjandet växte fram är detta fascinerande läsning - i kombination med det uttalande som läckan "John Doe" lät offentliggöra via Süddeutsche Zeitung i fredags, där hen bland annat avslöjade att flera medieföretag - och även Wikileaks - kontaktats om Panama-materialet, utan att agera.

Men: för den som vill ha sammanhanget kring genomslaget av själva nyheten, och reaktionerna på den, är den uppenbart alltför framstressad och tar slut före sista varvet. När den svenska versionen kommer i höst lär det krävas en mycket omfattande epilog för att sammanfatta effekterna av av­slöjandet. Annars är detta som att läsa Watergateavslöjandet utan att få veta hur det gick för Richard Nixon.

 

Mer läsning: Süddeutsche Zeitungs specialsajt om Panama Papers.

Mer läsning: Unikt grävsamarbete bakom Panamadokumenten