Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Martin Jönsson om digitala medier

Fejkattackerna har redan uppnått sitt mål

Presidentvalet i Frankrike har varit ett perfekt exempel på hur valkampanjer från populistiska rörelser bedrivs i dag: globalt och viralt, med ett enda syfte: att misstänkliggöra konkurrenterna.

”Dirty campaigning” är förstås inget nytt och inget som enbart vissa politiska läger ägnar sig åt. Men med den amerikanska och den franska presidentvalskampanjen har det blivit alltmer uppenbart vilka metoder som används – och att de framför allt används för att sänka förtroendet för kandidater och partier som  initialt haft ett större förtroendekapital. ”Etablissemanget”, om man så vill. Mönstren är tydliga: det handlar om att så frö av tvivel, att få väljarna och mediekonsumenterna att misstänka att det finns åtminstone ett korn av sanning bakom påståendena – och på sätt sänka nivån i debatten. Om saklighet och fakta blir mindre viktiga övergår valkampen till att handla om retorik och känsla, vilket alltid är populistens hemmaplan. Om bristerna påstås finnas på båda sidor, blir de reella skandalerna mindre allvarliga -. åtminstone så länge de fiktiva skandalerna får minst lika stor spridning.

Inför den franska valrörelsen fanns det en stor medvetenhet om risken för att fejknyheter skulle få stor spridning, efter erfarenheterna från både Brexit-kampanjen och det amerikanska valet. Antalet initiativ för att motarbeta det, med faktakontroll och information, var större än någonsin tidigare, bland annat med satsningen Cross-Check, där Google, First Draft news och 37 olika medieföretag gick samman och byggde upp plattformar för faktagranskningen på två nivåer. Dels granskades påståenden och medieuppgifter i valkampen, dels dubbelkollades de granskningar som gjorts av andra medieföretag.

Att det förekommit många felaktiga och helt fabricerade nyheter och påståenden har varit väldigt tydligt, efter Cross-Checks granskningar. Under den avgörande valdebatten mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron förekom ett 20-tal felaktiga påståenden, enligt Le Mondes granskning, varav Le Pen stod för nästan samtliga – och för de allra grövsta.

Faktafel i debatterna är dock en sak: de är lätta att påtala och bemöta. Den mest allvarliga delen av fejk och desinformation är mer raffinerad och svårhanterlig än så.

Vi kan ta tre exempel från det franska valet.

1. ”Dokumenten” om Macrons ekonomi

I början av veckan, inför den avgörande tv-debatten, nåddes en rad redaktioner världen över, även DN, av mejl från en anonym avsändare, med bifogade dokument som påstods röra Macrons ekonomi och ”var han väljer att placera sina tillgångar samt vad detta har för betydelse för den mängd skatt han betalar/inte betalar i Frankrike”.  Informationen i dokumenten handlade om konton i offshore-bolag för att minimera skatt, men vid en granskning framgick att uppgifterna var fabricerade. Macron-kampanjen gjorde en anmälan och en polisundersökning inleddes. Spridningen av uppgifterna var begränsad: inga etablerade medier svalde betet, som först verkar ha förekommit i forumet 4chan och sedan spridits till ett par kända konspirationssajter och franska högerextrema sajter, som stödjer Le Pen. Cross-Check sammanfattar historien här – och konstaterar också att den framför allt gått hem hos Trump-anhängare.

2. Den falska Le Soir-artikeln

Många fejknyheter är slarvigt gjorda och lätt genomskådade, åtminstone av en normalt källkritisk publik. Men när jag häromveckan pratade med Claire Wardle på First Draft News, som håller i Cross-Check, konstaterade hon att det som mest utmärkt den här valkampen är hur många riktigt avancerade fejk-kampanjer som bedrivits, där det uppenbart finns ordentligt med resurser i bakgrunden.

Ett sådant exempel är en artikel från februari som påstods vara publicerad i belgiska Le Soir och som innehöll uppgifter om att Saudi-Arabien var en av de dolda finansiärerna bakom Macrons kampanj. Artikeln fick stor spridning i sociala medier och delades bland annat av släktingar till Marine Le Pen och av medarbetare i hennes parti. När man tittar på artikeln är det lätt att förstå att någon kunnat bli lurad: utseendet på sajten är identiskt med Le Soir och om man klickar på länkar på sidan hamnar man på den riktiga tidningens sajt, Det enda som avslöjade att det var fejk var att domänen .be i webbadressen bytts ut mot .info. Vilket inte alla märker på en delad artikel där den braskande rubriken är det som engagerar.

3. Hackerattacken, #macronleaks

Genomslaget för #macronleaks var, som DN berättat, mycket stort. Attacken är typisk för valdesinformation: blanda äkta och falska mejl, se till att de sprids, och bygg upp myten om att detta avslöjar fulspel hos den aktuella kandidaten. Vad som är sant och vad som är falskt blir nästan omöjligt att skilja från varandra. Och även om inget är både sant och komprometterande förstärks bilden av att det finns något att dölja.

Så, har dessa och alla de andra exemplen på desinformation och fabricerade uppgifter påverkat valet? Ja, självklart; de har alla uppnått sitt mål, som är att skapa osäkerhet och misstro. Om svartmålningskampanjerna också förändrar valresultatet är för tidigt att säga, men de förändrar definitivt förtroendet för demokratin: både för politikerna och för de etablerade medierna, som kritiseras för att ”mörka” dessa och andra uppgifter.

Vad som är sant är inte viktigt. Bara att någon enda väljare börjar tveka.