Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-25 03:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/embloggen/2012/06/15/en-natt-pa-varuhuset/

EM-bloggen

En natt på varuhuset...

Rätta artikel

Minns ni Ben Stiller, i rollen som nattvakt, i filmen ”Night at the Museum”? När den siste besökaren lämnat, och ljuset dämpats, kommer museet plötsligt till liv, föremålen rör sig, pratar…

Sekvenser från filmen dök upp i bakhuvudet när Lisa och jag klev in i Ukraine Shopping Mall, vid Poremogy Ploscha sent en kväll.

Skivbolagsdåren från Åkersberga hade tipsat om ett helt otippat ställe, som hade sunkmat och livemusik.

”Det ser helt stängt ut, men dörren är öppen, ta er högst upp, jag sitter här med foto-Fredrik”, sade han på telefon, med exalterad stämma, sedan han först sickat oss till helt fel torg, många Metrostationer bort.

Det såg onekligen helt bommat ut när vi kom. Det var som att närma sig NK efter stängningsdags, men ändå kliva in.

Vi tog rygg på några tjejer, uppklädda till tänderna, och deras sällskap, som inte kan beskyllas för att ha besökt Hugo Boss-butiken.

Vi tittade på varandra, Lisa och jag, men kom fram till att det nog ändå inte vara så där jättenoga med klädkoden.

Och det var verkligen som att kryssa fram i ett stängt varuhus, när vi sökte oss mot hissen. Det ukrainska följet skulle högst upp, till plan fyra, bra tyckte vi, men när vi klev ur var det uppenbart att vi hamnat i ett mindre biokomplex.

Vi letade efter dörren till puben, där skivbolagsdåren och foto-Fredrik bevisligen befann sig, men vilken var det?

Lisa ryckte upp en dörr, och satte in foten. Det visade sig vara nödutgången i en av biosalongerna, belägen precis vid vita duken!

Snabb reträtt.

Vi fick sedan tips om att åka ner en trappa.

Då hamnade vi på ytterligare en öde varuhusvåning, och i fjärran skymtade vi, just det, nattvakten, som närmade sig med målmedvetna steg.

”Blir vi haffade nu”, undrade vi?

Men nattvakten var en snäll prick, handklovarna plockades aldrig fram. Han tog oss i stället runt diskar och montrar, uppför och nerför trappor, och till slut nådde vi den hemliga hissen.

”Plan fyra”, upplyste nattvakten, på en knagglig version av ukrainsk engelska.

Och se, den hemliga hissen tog oss till Kievs Mecka, en pub med liveband, och eget mikrobryggeri.

Det kändes lite som Sovjet, innan Jeltsin och perestrojkan, då de mest intressanta ställena kunde vara gömda bakom slitna fasader, skitiga trapphus och anonyma dörrar.

Det var sunkmat som serverades, precis som skivbolagsdåren lovat, fläskkött och frittar, men den serverades, trots att det var halvtimmen före midnatt.

Och på scenen östes det på med ukrainsk grunge, rejält Nirvanainfluerat, och stundtals riktigt bra.

Tjejerna i lokalen dansade som galningar, verkade närmast speedade.

Vi blickade runt i lokalen, för att se så vi inte missade en kamouflerad Noel Gallagher, som är i stan, innan han fortsätter till Hultsfred.

Men ingen Noel, såvitt vi kunde se, i alla fall.

Till tonerna av ”Lithium” fortsatte vi ut i den kievska natten…