Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-01 07:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/epstein/2010/07/16/hallon-hot-och-hawaiimusik-i-johannesfred-7782/

Epsteins STHLM

Hallon, hot och Hawaiimusik i Johannesfred

Ett moget hallon i Johannesfred.

Jag låter ett i julihettan ovanligt tidigt moget hallon med sin bedövande sommararom krossas i gommen. Inte minns jag hallonbuskarna från när jag bodde i Johannesfred. Kanske fanns de inte då. Men nu står de där med sina halvmogna och enstaka fullmogna bär i en lång rad vid Ulvsundasjöns strand i Ståltrådsvägens förlängning.

Mamma, jag och pappa i fotoateljén 1942.

Ståltrådsvägen minns jag fast jag endast tillbringade ett par veckor i Johannesfred hösten 1946, just 5 år fyllda, när min älskade mamma Greta hade gått bort av egen fri vilja bara 34 år gammal och pappa inte visste hur han skulle kunna ta hand om mig och min bror. Min bror kom på barnhem och jag till mina gudföräldrar i Johannesfred. Från Kungsholmen till Johannesfred. Vilsen i tillvaron visste jag visste inte var jag befann mig.  Men på dagarna var jag utomhus och lekte på den folktomma gatan. På den tiden fick femåringar vara ute och leka ensamma. Men jag erfor ingen glädje av leken då jag var orolig att inte hitta tillbaka till mitt nya hem.

Längan på Ståltrådsvägen där jag hade svårt att hitta rätt port 1946.

Jag tyckte alla portarna på Ståltrådsvägen såg likadana ut och oroade mig för att återvända till fel port och komma in i fel trappuppgång eftersom jag inte lärt mig siffror och bokstäver. Kvällarna var värst. Varför fanns inte min snälla mamma hos mig på sängkanten som hon brukade. Gudföräldrarna försökte trösta mig men jag somnade inte förrän de hade satt på den paradisiskt vackra, musiken, som jag tyckte, Hawaii-skivan med Yngve Stoor och hans Hawaiiorkester. Det var som musik från den plats där jag trodde att min mamma kanske befann sig. Jag var nog orolig och svår att ha att göra med på den tiden. Inte för att jag minns det själv. Men min pappa berättade att bara efter ett par veckor ville mina gudföräldrar inte att jag skulle bo hos dem längre. Då fick jag flytta till en annan familj. Vilken minns jag inte.

En nedlagd affär på Ståltrådsvägen.

Johannesfred som jag på den tiden uppfattade som hotfullt och främmande var (och är) i själva verket en liten sömnig idyll med sina nedlagda affärer i nordvästra Stockholm, en stillsam avkrok där tiden tycks ha stått still, men kanske inte så länge till.

Den oönskade spårvagnsdepån i  Johannesfred påbörjad...

... så ska den se ut när den blir färdig ...

... här ska den ligga.

Här ska Tvärbanans förlängning från Alvik till Solna få en egen station och inte bara en station utan också en gigantisk depå, (verkstad och hall för uppställning av 60 vagnar) som alla i Johannesfred är kritiska till, berättar en man som bor i området och som sätter sig på en bänk intill den jag själv slagit mig ned på nära stranden med hallonbuskarna. På andra sidan Ulvsundasjön hörs glada skratt från de badande nedanför berget ovanför vilket Solnas miljonprogramsområde Jungfrudansen tronar. Framför oss hystar en man i sin motvillige hund i Ulvsundasjöns mörkgröna vatten bland de gula näckrosorna. Idyllen är påtaglig. Men den hotas inte bara av Tvärbanans depå utan också av ett grustag och en planerad betongfabrik. Inte så välkomna av oss i Johannesfred, berättar min bänkgranne. Nä, det kan man förstå, svarar jag och försöker förgäves leta fram fler minnen från min korta sejour i förfluten tid på denna plats. Men dagens idyll fördunklar mina vaga barndomsminnen av oro och utanförskap under ett par veckor på Ståltrådsvägen för 63 år sedan. Så lite man minns av ansikten och händelser. Men känslor är lättare att komma ihåg.