Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-09 07:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/epstein/2010/10/15/filadelfiatanterna-pa-larlingshemmet-fredrik-barcks-minne-8294/

Epsteins STHLM

”Filadelfiatanterna” på lärlingshemmet Fredrik Barcks minne

Högst upp i hörnvåningen låg på sin tid Lärlingshemmet Fredrik Barcks minne.

På väg mot Fridhemsplan stannar jag till för rött ljus i korsningen Sankt Eriksgatan/Fleminggatan. I hörnhuset till höger på andra sidan gatan ligger Thelins konditori. Högst upp i det huset finns en enorm våning, numera privatbostad, som jag väl känner till. Plötsligt minns jag hur det kändes när jag flyttade hemifrån 14 år gammal en höstdag 1955 och kom att bo ett par år i den våningen. Då inrymde en institution som hette Lärlingshemmet Fredrik Barks minne. Det var dock inte längre något lärlingshem utan en verksamhet som drevs av socialförvaltningen. Här bodde ynglingar i övre tonåren två och två i varje rum. Varför de andra bodde här är mig fortfarande okänt, kanske skulle de varit hemlösa annars. Jag flyttade hit för att jag trivdes mycket dåligt hemma hos min styvmor på andra sidan Sankt Eriksbron. Min pappa ordnade så att jag fick komma dit trots att jag egentligen var för ung.

Yngst som jag var kände jag mig till en början orolig och vilsen i denna manliga värld som med järnhand styrdes av en sträng gammal slöjdlärare som ingen vågade sätta sig upp mot. Jag har förträngt hans namn kanske för att jag alltid hade dåligt samvete och ständigt var beredd på en utskällning något som jag dock för det mesta besparades om jag inte råkade komma hem efter klockan tio på kvällen vilket var den tidpunkt då alla måste vara ”hemma”. I det stora samlingsrummet som vette mot både Sankt Eriksgatan och Fleminggatan satt vi då (när klockan slagit tio) ett tjugotal ynglingar och kedjerökte och spelade kort eller ett primitivt fotbollsspel med en järnkula.

Min rumskamrat hette Jan om jag inte minns fel. Han hade sorgsna ögon, spelade aldrig kort, var i stället för det mesta sysselsatt med att göra japanskinspirerade tuschteckningar som jag mycket beundrade. Jan var också den enda på stället som läste böcker. Alla andra läste serietidningar. Jan var snäll och snälla var de tre kvinnorna som skötte köket. Jag kallade dem Filadelfiatanterna eftersom de var religiösa och varje söndag gick i Filadelfiakyrkan vid Sankt Eriksplan. Jag minns inte vad de hette eller hur de såg ut. Men de utstrålade en moderlig medmänsklig värme. Det minns jag.

En av de tre kvinnorna mindes också mig många år senare (kanske för att jag var minst). För länge sedan, efter att jag skrivit om lärlingshemmet i DN, fick jag ett brev från en man som hade bott på Fredrik Barcks minne en tid före mig. Han berättade i brevet att han träffat en av de tre ”tanterna”, då över 90 år gammal, och hon hade då frågat honom om han kände till ”Lars Epstein” eller visste något om mig. Det gjorde han inte. Jag blev mycket rörd när jag läste hans brev och fick veta att jag levde kvar i den gamla kvinnans minne och att hon fortfarande efter alla dessa år brydde sig om mig. Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att träffa henne igen.