Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 19:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/epstein/2012/04/09/hon-ville-inte-ha-ett-knaster-men-plotsligt-slatade-hon-mig/

Epsteins STHLM

Hon ville inte ha ett knaster, men plötsligt slätade hon mig

Min dröm i tolvårsåldern var att få en släta en tjej. Men hur skulle det gå till? Vi satt på en bänk, vid Vasaparkens skridskobana, hon och jag, jämnåriga, en vintereftermiddag i början av femtiotalet. Hon hade halvlångt hår, lite blött av nedseglande snöflingor, synligast mot gatlyktornas sken, snöflingorna. Båda huttrade vi. Ville hon ha ett knaster? Nej. Vi satt där ensamma på bänken. Inget mer blev sagt. Vi tittade åt varsitt håll, blyga, mest jag. Så gav hon mig en slät. Det är allt jag minns och yrselkänslan efteråt. Men minns jag rätt? Kanske är minnet konstruerat, förmodligen.

Två av slanguttrycken i föregående stycke ”knaster” (cigarrett) och ”släta” (kyssa) var i alla händelser fullt frekventa och begripliga för drygt femtio år sedan, ja även för 100 år sedan.  Då utkom nämligen Arthur Thesleffs ”Stockholms förbrytarspråk och lägre slang 1910-1912” som i sin helhet finns att läsa på stockholmskällan (en guldgruva för alla Stockholmianaälskare). Det var när jag digitalt bläddrade i den gamla boken som jag stötte på uttrycken ”släta” och ”knaster” och mitt ovan (inbillade?) pregnanta minne framkallades för min inre syn.

Märkligt mycket sekelgammal slang är fortfarande i fullt bruk medan somligt av naturliga skäl fallit i glömska som exempelvis ”nattsjäktare” (klosettömmare). ”krakmök” (hästspillning på gatan), ”korkis” (Wicanders nedlagda korkfabrik på Brännkyrkagatan), ”sjöbergsplanare” (en gammal förfallen hora vid västra slussporten, där sådana håller till om somrarna – som definitionen lyder i Thesleffs bok). Men oavsett om orden är levande eller döda sätter de fantasin rörelse. Om än på villospår.