Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-22 14:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/epstein/2012/11/05/minnen-fran-rasunda-2/

Epsteins STHLM

Minnen från Råsunda

Pyroteknik med förbjudna bengaliska eldar lade tidvis en dimma av rök  ...

... över Råsunda vid den sista allsvenska fotbollsmatchen på arenan. Det var stillsammare på matcherna i min barndom.

Jag minns söndagsmorgnarna i min barndom.  Tidigt upp ur sängen och ett kraftigt mål mat i köket på Sankt Eriksgatan, kött och potatis, redan klockan nio på morgonen. Sedan iväg med pappa till hållplatsen utanför Bonnierhuset på Torsgatan för färd norrut med den gula förortsbussen längs ”autostradan” förbi Karolinska mot Råsunda fotbollsstadion, min och pappas arbetsplats på söndagarna.

På två timmar, innan grindarna och vändkorsen öppnades för publiken, skulle korvburkarna öppnas med konservbrytaren, korvbröden skäras, vattnet i korvgrytan värmas och växelpengarna räknas ned i kassalådan. Allt skedde i kiosken på Västra övre, läktaren som revs redan på 1980-talet och ersattes av en ny, fulare.

Klockan 12.00 började det rassla i vändkorsen när de första åskådarna anlände in på arenan. Vi försäljare började ropa ut våra varor. ”Program, program till matchen och signalsystemet, program 50 öre, program”, skrek programförsäljaren. ”Marabouchoklad, choklad, kola och tabletter, Domino, Figaro, Tenor”, ropade godisförsäljaren i sin röda kavaj och med varorna i en korg på magen, ”Varm korv, korven är varm, varm korv”, ropade pappa och jag i våra vita förkläden ut genom den nedfällda luckan i vår kiosk. Kunderna strömmade till och försäljningen tilltog för att plötsligt avstanna på slaget 13.30 då den allsvenska fotbollsmatchen blåstes i gång av domaren (som inte fick skymfas, som det stod på ett plakat riktat till åskådarna som dock ibland visslade missbelåtet när de var missnöjda med ett domslut och emellanåt till och med klämde till med ett ”ut med domaren”).

Varannan vecka var Djurgården, varannan AIK hemmalag. Högtidsstunderna för mig var när AIK spelade (och vann) eftersom pappa lärt mig att vara AIK-supporter (vilket jag har förblivit).

AIK:s Bangura gör här 1-0 i den sista allsvenska matchen på Råsunda någonsin ...

Det här var sextio år sedan, i början av 1950-talet. Råsunda var en ganska ny fotbollsarena, yngre än femton år. Nu är den sjuttiofem och på söndagen spelades den sista allsvenska matchen på Råsunda för alltid inför dryga 28 000 åskådare. Ett ovanligt välspelande AIK slog lätt Malmö FF med 2-0 och Viktor Lundberg gjorde det historiska sista allsvenska målet i avslutningsmatchen på Råsunda. Det första målet på Råsunda sköt Axel ”Acke” Nilsson i invigningsmatchen 1937 när AIK besegrade samma Malmö FF, den gången med 4-0, inför drygt 27 000 åskådare.  En epok är över som började med Axel Nilssons mål och slutade med Viktor Lundbergs 75 år senare och däremellan för min personliga del en sejour som korvgubbe, en som pressfotograf och en som vanlig åskådare emellanåt, som på sista allsvenska matchen den 4 november 2012.

... och här har Viktor Lundberg ökat på till 2-0 för AIK och därmed gjort det sista allsvenska målet överhuvudtaget på den anrika arenan (skärpan i bilden ligger på bollen i nätmaskorna mellan P:et och E:et i PEAB på skylten bakom målet, Peab som ska bygga bostäder på platsen när fotbollsborgen rivits). En epok är över.