Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-20 12:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/epstein/2013/02/25/koleraepidemin-1834-inte-1843/

Epsteins STHLM

Koleraepidemin 1834 (inte 1843)

Lars Epstein
Rätta artikel

De kvarvarande gravstenarna från den gamla kolerakyrkogården vid Skansbacken samlades 1947 i en särskild inhägnad runt det gamla dödgrävarbostället som byggdes inför det andra stora kolerautbrottet i Stockholm 1853. Gravstenen i förgrunden är från 1853, kanske ett offer för koleran för 160 år sedan vid namn Krook.

Den dödliga koleraepidemin som drog in över Europa i början av 1800-talet skördade sitt första offer i Stockholm, tullvaktmästaren Emanuel Malmberg, den 19 augusti 1834. Varför står det då på Wikipedia och i en gammal Metroartikel och på andra ställen att koleran i Stockholm utbröt först nio år senare, 1843?

Den första, och mest förödande, koleraepidemin i Stockholm bröt ut 1834 och inte 1843 som det står på stadens officiella skylt.

Jag tror jag vet varför. På informationsskylten som staden satte upp på gamla kolerakyrkogården (numera upprustad park) vid Skansbacken öster om Gullmarsplan i slutet av 1990-talet står det felaktigt att koleran kom till Stockholm 1843. Ett slarvfel förmodligen. Men även slarvfel har en tendens att sprida sig och gälla för fakta.

Vy över den gamla kyrkogården, numera park, som invigdes 1809 och var ämnad för soldater, fattiga och avlidna fångar. I några decennier från 1834 och framåt fungerade den som kolerakyrkogård.

I den första och mest omfattande koleraepidemin 1834 i Stockholm dog fler än tre tusen människor (cirka 4 procent av invånarna). Det var en tid av domedagsstämning i stadens historia.

De flesta av de bevarade gravstenarna är från 1890-talet. Den sista begravningen på kolerakyrkogården skedde 1901. Dödgrävarbostället i bakgrunden.

”Från morgon till afton ringde kyrkklockorna för de otaliga döda. De skyddsmedel som man tillgrep var betydelselösa eller helt ineffektiva. Man spolade gatorna med vatten och brände stora pannor med tjära. I husen röktes med klor och svavelsyra.

Stadens liv präglades av de otaliga dödsfallen. Likvagnar cirkulerade på gatorna och ur vart och vartannat hus hördes ropet: ”Stanna! Vi har lik!” Slutligen blev man tvungen att överge bruket att varje lik skulle ha en egen kista. Liken lades i stora gemensamma liklårar, som på lastvagnar fraktades ut till de många kolerakyrkogårdarna.”, skriver Carl-Herman Tillhagen i Bonniers Den svenska historien, del 12 (1992).