Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-14 03:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/epstein/2014/06/19/tack-gunnar/

Epsteins STHLM

Tack Gunnar!

Gunnar Wallin (1936-2014), till vänster i bild, dansar med sin hustru Margareta någon gång i början på 1960-talet.

Gunnar Wallins (1936-2014) betydelse i mitt liv är omätbart stort. Därför är det extra sorgligt att vi tappade kontakten för flera decennier sedan. När jag körde de tolv milen från Stockholm till Östervåla norr om Uppsala på onsdagen var det första gången jag kom dit trots att Gunnar och hans Margareta bott där i tjugofem år. När jag åkte in i det lilla samhället som påminde mig om Sverige för femtio år sedan var det för att närvara vid Gunnars begravning. Och då kom minnena för mig. De femtio år gamla, bortglömda, bleknade minnesbilderna blev knivskarpa.

Gunnar läser ur en bok för sina söner Mikael och Mattias i början av 1960-talet. Bilden är en avfotograferad blank kopia, därav reflexerna.

Det var i början på 1960-talet vi träffades, Gunnar och jag. Gunnar och Margareta bodde då i en trivsam liten lägenhet på Narvavägen på Östermalm, som blev mitt andra hem en avgörande tid i mitt liv. De två sönerna Mikael och Mattias var små. Själv var jag en mycket vilsen ung man i tjugoårsåldern, i total avsaknad av självförtroende, lite människoskygg faktiskt. Men det kom Gunnar att ändra på, efterhand.

Gunnar iklädd flytväst, förmodligen tagen på Barnens Ö.

Vi diskuterade allt, inte minst Strindberg, Gunnar och jag, till långt in på nätterna, i lägenheten på Narvavägen. Han kunde så mycket Gunnar. Och han fick mig att växa mentalt. En gång när jag pluggat in någon Strindbergspjäs extra noga sade han med en lite förvånad ton i rösten: ”Men du kan ju mer än jag”. Jag kände att han menade vad han sa den gången, vid det specifika tillfället. Det var det högsta betyg jag någonsin fått. Gunnar kunde nämligen sin Strindberg. Och jag tänkte: Det kanske inte bara är skit med mig. Så växte jag litegrann.Gunnar blev min mentor innan begreppet var uppfunnet. Han fick mig också att ta steget att söka in på kvällsgymnasiet på Luntmakargatan.

Officianten och vännen Bo Heffler håller ett minnestal för Gunnar Wallin vid minneslunden på Östervåla kyrkogård. Gunnars hustru Margareta sitter på bänken.

Jag beundrade Gunnar. Han var en humanist och en artist. Han spelade gitarr som en gud som jag tyckte. Men gjorde inget väsen av det. Han menade att de fanns de om var skickligare än vad han var trots att han till fullo behärskade de svåra barréackorden vilket storligen imponerade på mig. En kväll tog han med mig till Restaurang Tuppen, en sådan där lagom lite sjaskig krog som låg på Fleminggatan i samma kvarter där den trista Västermalmsgallerian i dag är belägen. Det var första gången i mitt liv jag drack ett glas rödvin. Så gott det smakade. ”Vi ska lyssna på en trubadur som kommer att låta höra av sig i framtiden”, sade Gunnar. Och den då ännu okände trubaduren spelade och sjöng gudomligt, Bellman och Taube. Det var Fred Åkerström, innan någon visste vem Fred Åkerström var. Så introducerade mig Gunnar i musikens underbara värld.

Vi jobbade tillsammans på koloni Storgården på Barnens Ö, vår stora gemensamma passion. På kollo levde vi upp, Gunnar och jag. Vi tyckte att vi uträttade något av värde de två månaderna varje sommar vi tillbringade där. Vi var idealister på den tiden.

Tack Gunnar. R.I.P.