Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-09 00:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/epstein/2015/06/24/emaljskylt-vacker-pinsamt-minne/

Epsteins STHLM

Emaljskylt väcker pinsamt minne

När jag steg på den gamla spårvagnen ...

... på onsdagseftermiddagen ...

... fick jag syn på ...

... en gammal skylt som väckte upp ett gammalt pinsamt minne från min ungdom.

”Konduktören växlar ej större belopp än 5 kronor.” läser jag på en prydlig emaljskylt i spårvagnen som jag stiger på vid Djurgårdsbron in mot stan. Det var förstås längesedan konduktörer växlade pengar överhuvudtaget. Skylten i museispårvagnen från 1924 väcker ett minne som jag fortfarande skäms för.

Det måste varit runt 1955. Fjorton år gammal hade hjälpt pappa med hans extrajobb att sälja korv på Stockholms stadion på någon ishockeymatch på den konstfrusna isbanan och var ensam på väg hem (pappa var kvar och skulle redovisa).

Jag klev på 4:ans spårvagn vid Valhallavägen med en förtjänad tia och några mynt i fickan för att åka hem till Sankt Eriksgatan. I ett lika plötsligt som oförklarligt infall räcker jag fram en tioöring till konduktören med orden ”jag har inte mer”.

Tanken var inte att luras, kanske ville jag bara skämta på ett missriktat sätt. Jag minns inte. Men jag hann inte berätta för konduktören att jag verkligen hade pengar att betala med innan han tog upp en 50-öring, eller vad det var för belopp, ur sin egen portmonnä, och betalade min biljett, med uppmaningen att se till att jag hade tillräckligt med pengar nästa gång jag skulle åka spårvagn vilket jag med skammens brännande rodnad på mina kinder lovade att göra.

Tillfället att göra rätt för mig var förbi och jag tyckte alla andra passagerare i vagnen stirrade på mig under resten av resan medan jag fruktlöst försökte se oberörd ut. Resan de förhållandevis få hållplatserna längs Odengatan kändes evighetslång innan jag till sist kunde kliva ut i friheten på Sankt Eriksplan.

En fråga jag inte kan besvara inställer sig. Hur kommer det sig att jag minns just denna ändå relativt harmlösa händelse när jag glömt så mycket annat av större betydelse från samma tid i ungdomen?