Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-25 05:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/epstein/2017/03/28/morka-minnen-fran-vasa-real-ljusa-fran-en-krympande-skolgard/

Epsteins STHLM

Mörka minnen från Vasa real - ljusa från en krympande skolgård

Vasa Real var om inte helvetet på jorden så inte långt ifrån ...

.... medan skolgården som successivt krympt med åren och nu ska krympa ännu mer ...

... kändes som ett frihetens rike där vi bland annat spelade fotboll med en tennisboll på rasterna och utrymmet under flaggstången utgjorde motståndarmålet.

Att jag alltid tyckt att Vasa Realskola i sin dystra monumentalitet mest liknar ett östtyskt fängelse kanske beror på personliga erfarenheter från min egen skoltid från vilken jag har enbart mörka minnen härledda till konfrontationen med dåtidens auktoritära lärare under de fyra år jag tillbringade där som motsträvig elev under första hälften av 1950-talet.

Där härjade då den självbelåtne matteläraren P som lekte detektiv och avslöjade att jag hade förfalskat pappas namnteckning på hemanmärkningen som jag inte vågade visa upp hemma och engelskaläraren L som tryckte ned mig genom att säga att han kände treåringar (visserligen Londonbor) som var bättre i engelska än jag.

Fysikläraren R var en så urusel pedagog att jag fattade noll och fick underkänt fast jag hade fått överbetyg på exakt samma kurs året innan (jag var nämligen kvarsittare) och vaktmästaren A var en illistig man som haltande störtade in på toaletten från en bakdörr och tog mig (hårdhänt) på bar gärning när jag nervöst men intet ont anandes stod där och tjuvrökte min Robin Hood på frukostrasten.

Det sista min klassföreståndare H med bister min och en suck av lättnad sade till mig innan jag lämnade skolan för gott var orden: ”Epstein passar bättre ute i förvärvslivet än i skolan” varpå jag spotskt replikerade: ”Det tror jag med”.

Allt var dock inte elände i Vasa Real på den tiden.

Rasterna var självklara höjdpunkter.

I våra blå jympapjuck med bruna gummisulor och blå jympabrallor sprang vi  60 meter på den rymliga skolgården (jag på 8,9 sekunder men jag tror tidtagaren tryckte på stoppknappen lite för tidigt), hoppade längdhopp i längdhoppsgropen, spelade fotboll med en tennisboll där utrymmet mellan flaggstångens bas och asfalten fungerade som målburar (man kunde göra mål från båda hållen).

När Stalin dog i mars 1953 rev vi ner löpsedlarna från tobaksaffären på Dalagatan varpå vi som berusade av lycka rusade runt på skolgården och jublade och viftade med våra fladdrande kap.

Skolgården var ett frihetens rike på den tiden och den kändes oändligt stor som det tycktes. Men det var på 1950-talet. Den har successivt under åren krympt sedan dess genom tillbyggnader av provisoriska baracker och ett stort tillfälligt dagis.

Och nu ska den bli ännu mindre med nybyggen för drygt 300 miljoner kronor samtidigt som fler elever och förskolebarn ska dela på lekytorna. Jag hoppas de slipper trängas.