Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 11:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/epstein/2017/07/23/nostalgitripp-pa-hotorget/

Epsteins STHLM

Nostalgitripp på Hötorget

Hötorgets söndagsloppis ...

... har ett rikt utbud av föremål till försäljning.

För min egen del framkallade åsynen av de gamla prylarna, bordstelefonen, vevgrammofonen ...

...  och den gamla leksaksspisen i plåt, bortglömda barndomsminnen.

Jag är glad att alliansstyret i Stadshuset inte lyckades lägga ner Hötorgets söndagsmarknad för fem år sedan ...

... för det är många som liksom jag uppskattar den ...

... även om det inte alltid resulterar i köp ...

... som här, tre lp-skivor för en hundring, ...

 

... så är det trevligt att bara gå runt och titta på utbudet ...

... eller fundera över en del av det som bjuds ut som det här bröllopsfotot från 1943 fotograferat av "Berit". Vilket är brudparet på bilden.? Hur blev deras liv? Hur hamnade deras fint inramade bröllopsfotografi på Hötorgets loppis? Frågor utan svar.

När jag såg den gamla svarta bordstelefonen med lur, klyka och nummerskiva till försäljning på Hötorgets söndagsloppis kom det gamla telefonnumret 32 06 30 från min barndom som en blixt upp i mina tankar.

”32 06 30” svarade man nämligen i telefon hemma hos min styvmor Viola på Sankt Eriksgatan 67 på femtiotalet och med minnet av telefonnumret framträder samtidigt minnesbilderna av hela lägenheten fem trappor upp i huset för min inre syn, tamburen med klädhängaren och elementet, hallen med den stora spegeln och bordet på vilken telefonen var placerad, finrummet som endast användes när gäster kom på besök för att spela bridge och dricka grogg, köket med gasspisen, skafferiet på vars innerdörr det hängde en tygbehållare i vilken använda, utslätade, hopvikta papperspåsar och papperssnören i hoplindade fina buntar förvarades, marmordiskbänken under vilken fanns skåpet där sophinken i plåt stod och så den lilla alkoven avskärmad med ett draperi bakom vilket jag hade min sovplats under skoltiden.

Många av de tusen och åter tusen prylarna som bjuds ut på söndagsloppisen på Hötorget väcker dolda minnen till liv.

Vevgrammofonen får mig att minnas mina första grammofonskivor (78:varvare) inspelade på skivmärket Gazell vill jag minnas med dixielandmusik av Kid Ory, King Oliver och de andra storheterna och så den allra första ”stenkakan”, med trumpetaren Harry James, inköpt för fem kronor på Sterlings på Vasagatan om jag inte minns fel. När jag hade cyklat hem och skulle spela upp den hade den gått i två bitar.

När jag får syn på den lilla fina leksaksspisen i plåt dyker ett smärtsamt minne upp från Tomtebogatan 4 där jag bodde hos mina gudföräldrar några veckor efter min mammas död på senhösten 1946. Jag hade fått en liten tågbana med tillhörande stationshus som var tillverkat i tunn plåt. Som jag fem år gammal satt och lekte med det lilla stationshuset skar jag mig i tummen på den rakbladsvassa plåten så att det blödde ymnigt. Jag har inte tänkt på denna lilla olyckshändelse på många år men kan konstatera att jag fortfarande efter sjuttio år har det halvcentimeterlånga ärret på tummen kvar.

Så där håller det på när jag går runt i solskenet på Hötorget och associerar och gläder mig åt att inte det dåvarande alliansstyret i Stadshuset för fem år sedan lyckades lägga ner söndagsloppisen på Hötorget som klarade sig tack vare alla protester som uppstod. Och om ett par år är det 25-årsjubileum för loppisen på Hötorget.

Må den leva vidare, man kan ju fynda där också!