Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-27 00:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2009/09/17/etikettspalten-om-hyfs-vid-matbordet-4716/

ETIKETTFRÅGAN

Etikettspalten: Om hyfs vid matbordet

Hur kommer det sig att så många irriterar sig på andras sätt att äta? Och hur kommer det sig att så många äter på ett sätt som andra irriterar sig på? Så besvärligt bör det inte vara att stoppa lagom små/stora matbitar i gapet, stänga munnen, tugga och svälja, och vänta med att dricka eller prata till dess att maten är nersvald.
Frågorna om bordskick till DN.se/etikett blir allt fler. Kanske är orsaken att man blir mer medveten om andras sätt att äta med den tilltagande uteätarkulturen, där man intar mat och dryck med andra än dem man vanligtvis ser kring hemmamiddagsbordet.  


Men enligt min egen teori beror det dåliga bordskicket till en del på teves inflytande. Människor ser hur skådespelare äter i teveprogram och filmer, och man anar regissörernas anmodan till aktörerna: ”ät nu naturligt, sitt inte så raka i ryggen utan vifta med besticken, prata med mat i munnen, slörpa och klunka och bete er som folk gör”. I matprogrammen är det nästan regel att den som berättar om maten gör det med munnen halvfull av just denna mat.


Fast jag undrar om alla som inte får regi och betalt av teve gör så där? Sitter en majoritet i middagssällskapet och hötter med kniv och gaffel åt olika håll medan de pratar? Häller verkligen de flesta dryck i gapet när detta är halvfyllt av mer eller mindre tuggad föda?


Möjligen är jag något blåögd men jag tror ändå inte att så många naturligt beter sig så slafsigt i andras sällskap vid middagsbord som dessa teveprogram visar. Varför skulle man vifta med besticken? Prata eller dricka med munnen full av mat? Kleta med fingrarna i maten? Peta sig i håret? Vad är poängen med att bete sig så att andra uppfattar ens ätande som obehagligt?


Det är inte sådana finesser som att använda gaffeln till tårtan eller att efter avslutad måltid lägga servetten lätt hopvikt till vänster om tallriken som jag efterlyser. Sådant är charmant men inte nödvändigt för den allmänna trevnaden. Grundläggande är däremot att undvika slörp-vift-slafs vilket är lättare än man tror, det kräver bara en tiondels sekunds eftertanke innan man sätter igång.


Så mitt förslag är i all enkelhet att matprogrammens redaktörer och tevefilmernas regissörer börjar tänka på det goda exemplets makt när det gäller att äta om inte elegant så åtminstone rimligt hyfsat. Hyggligt bordskick är ett underbart bidrag till trevnad kring matbordet.


Magdalena Ribbing