Skrikande barn

Fråga: Jag tycker att barn låter mer, och högre, än vanligt sedan ungefär 2008. I till exempel matbutiker är det regel att varje enskilt barn står och skriker rakt ut. Barn har ofta gälla röster, och råkar man hamna i en butik med många barn, får man ofta höra en kakofoni som kan vara svår att uppskatta. Gällheten sprider tonerna över hela butiker; över hela t-banetåg. Man kan tycka att det ger ett lite jobbigt och uppstressat klimat ibland.

Min fråga är alltså: anses det oartigt att skrika rakt ut med gäll röst bland främlingar? Mina egna barn gör det nästan aldrig, lika lite som jag själv gör det. Kanske har jag hamnat i fel stadsdel, eller är detta ett utbrett fenomen?

Svar: Man kan nog utan vetenskapliga belägg påstå att moderna barn låter mer än vad barn vanligen fick göra förr. Att just år 2008 var början till det tror jag knappast, det har nog pågått ett eller flera decennier.

Kanske börjar högljuddheten redan på dagis där barnen ofta måste höja rösten för att överhuvudtaget höras. Förr sades ofta att "barn ska synas men inte höras". Barnen var inte ständigt i fokus. Nu är barn en integrerad del av allas vardag och ofta nog även fest. Det är enligt min mening jättebra – för det allra mesta. Men det vore ännu bättre om fler barn fick veta tidigt att de inte kan få precis som de vill. Och att skrik inte hjälper därvidlag. Barn liksom alla andra måste anpassa sig - och det gör de bäst genom goda exempel och vänliga förklaringar, tror jag. Din fråga handlar egentligen om hela samhället och vårt sätt att hantera barn.

Visst vore det utmärkt om barn inte behövde skrika. Om alla barn kände sig trygga och sedda utan att behöva vråla sig in i gemenskapen. Om föräldrar talade mer direkt med sina barn och mindre i sina mobiler framför sina barn.

Det är förmodligen inte roligt för de skrikande barnen att skrika och absolut inte att känna oviljan från omgivningen. Och det är inte roligt för omgivningen att tvingas stå ut med skrikande barn. Oartigt att skrika bland främlingar? Nja, det är inte något man kan definiera i begrepp som artighet eller oartighet. Kanske vardagstråkighet? Men man kan inte säga till andras skrikande barn att de ska lugna ner sig. Det måste vara föräldrarnas sak, i princip – undantag finns förstås.

Magdalena Ribbing