Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-06 06:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2010/05/27/huta-at-barn-7305/

ETIKETTFRÅGAN

Huta åt barn?

Fråga: Jag tycker om barn men jag vill att de ska ha en smula uppfostran och inte tillåtas att ta över ett helt sällskap medan föräldrar bara ler överseende. Det kan gälla allting från att kasta sig fram först till en buffé och sedan få välja i en oändlighet. Visst måste barn övas i att göra val i nutiden, men som förälder måste man ha känsla för när!
 
Runt två-fyra år är det roligt att få springa och jaga - med höga tjut. Det vill jag heller inte förmena dem, men då kan man stanna hemma och göra det. Misstänker att barn i den åldern inte har något större utbyte av en vernissage t ex, eller en soaré med musik och lyrik. Då kan väl föräldrarna dela på sig och gå varsin kväll om båda vill?
 
Även barn i skolåldern kommer släntrande till vissa föreställningar, ditsläpade av välmenande föräldrar som vill att de ska få lite kultur med sig. Men då får man ta sitt ansvar och lära barnen sitta ordentligt och inte med knän eller fötter i stolsryggen framför. Vissa teatrar har dessvärre så tunna stolsryggar att det känns genom dem.
 
Deras klädsel ska jag lämna därhän. Det har klagats på de ungas mode i alla tider, men det är inte trevligt att se underkläder och tidvis även annat på rena barn.
 
Hur kan gripa jag gripa problemet an? Kan jag säga till barnen? Är det bättre att vända sig till föräldrarna?


Svar: Uppfostran är svårt för andra att lägga sig i. Barn finns, guskelov, och ingår i gemenskapen. Problemet uppstår när barn får bestämma över vuxna, kanske man kan säga. Men jag tycker inte att det fel att ett hungrigt barn får gå först till en buffé, och där får hjälp av välja mat – då bör vuxna klara av att vänta ett par minuter.


Visst är det många gånger nödvändigt att säga till bekanta och obekanta barn sådant som "ta inte på min dator – du får inte torka av glass på min jacka – rör inte mina saker" – men att säga till andras barn hur de ska bete sig från grunden är inte möjligt. Är barnet åtta-tio år kan man vänligt prata med det, men yngre barn får bäst hjälp av sina egna vuxna medföljare. Så bäst är att kommunicera med föräldrarna, be dem hålla undan barnet, be dem dämpa barnet om möjligt osv. En del föräldrar försöker utan resultat. En del barn har olika slags problem, bristande kontakt med föräldrarna, ADHD, andra störningar, och då är det inte heller mycket för andra att göra åt det som inträffar i stunden.


Men att föräldrar inte går ut med skrikande barn från offentliga föreställningar, det är oavsett orsak helt fel. Så då måste man säga till, vänligt men bestämt "vill du vara snäll och gå ut med ditt barn, vi måste få lyssna till denna föreställning-konsert-gudstjänst".
           
Magdalena Ribbing