Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-15 08:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2010/06/04/oigenkannande-7439/

Fråga om hyfs och stil

Oigenkännande?

Fråga: När jag inte vet vem det är som jag möter, folk som säger till mig: känner du igen mig, och jag inte gör det fast jag anar att vi har träffats, vad ska jag säga då? Nej? Det är väl oartigt? Man ska ju känna igen folk som man har träffat. Men vad gör man om man inte kan?

Svar: Problemet att inte minnas ansikten och kanske inte heller namn delar du med många, många – mig bland andra. Det är varken ointresse eller slöhet eller något annat som kan avhjälpas, det är bara en defekt i minnesfunktionen. Jag kommer ihåg andra saker men just ansikten och namn faller alldeles för ofta bort ur den låda i min hjärna där de ska finnas. Denna brist är tråkig och pinsam för mig, som jag förstår av ditt mejl även för dig. Länge chansade jag på att jag skulle minnas vem personen var när vi fick prata en stund, och ibland gick det bra men lika ofta inte alls och då blev det än värre alltihop.

Numera när jag möter människor som jag bör känna och får precis samma fråga som du “känner du igen mig?” sagt i en hoppfull ton förstås, svarar jag som det är. Vänligt säger jag “kan du hjälpa mig på traven, jag är helt hopplös på att komma ihåg...” Det är bättre, enligt min erfarenhet, än att låtsas att man minns, eller hoppas på att det fortsatta samtalet ska ge tillräckligt med ledtrådar.

Men det är också klokt att den som möter en bekant och ser att det finns anledning att fråga “känner du igen mig” själv genast säger “jag är XY, vi möttes senast hos Z” - det hindrar den oigenkännandes tillkortakommande. Och det är trevligt – för båda.  

Magdalena Ribbing