Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-24 22:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2010/09/23/betala-for-skjuts-8112/

Fråga om hyfs och stil

Betala för skjuts?

Fråga: Jag undrar när det erfordras att man 'lägger bensinpengar' när man får skjuts någonstans. Jag har varit med om allt från folk som hämtar och skjutsar till Arlanda (från Stockholms innerstad) och blir närmast förnärmade om man vill betala för bensinen (då har jag köpt en flaska på resan istället eller nått) till dom som 'ska åt samma håll' och vill ha bensinpengar för att man får åka med 1 kilometer ungefär (ner till pendeltåget).

Vad är egentligen praxis och kutym i det fallet? Jag förstår ju att till exempel studenter och andra som inte har det så fett kan vilja att man delar lika, likaså om man åker längre sträckor, men finns det någon 'kilometergräns' eller 'beloppsgräns'  för samåkande eller "kompisliftande"? Mina föräldrars generation (40-talister) betraktar detta som en ickefråga, förmodligen eftersom dom är uppväxta med ett helt annat bensinpris, men jag märker att bland 60-talister och senare så är det ofta uppe till debatt om hur man ska göra med bensinen.

Vid längre resor är det ofta självklart att man delar lika och då pratar man ofta om det i förväg också, men det är vid kortare sträckor som jag tycker jag kan bli osäker. Och hur agerar man, är det föraren som ska begära om han/hon vill ha ersättning eller bör man själv föreslå?

Svar: Visst vore det bra om det funnes en regel för när och vad man ska betala när det handlar om ersättning i vänskapliga sammanhang. Men det finns ingen sådan och därför måste man använda sitt förnuft.

Det enklaste är att se varje förslag eller fråga om att få skjuts som en artighet som kostar något. Alltså säger man vid sitt ja tack till frågan om skjuts "vi delar kostnaden utgår jag från", antingen det gäller en kilometer (nåja, kanske inte så kort sträcka!) eller hundra. Den som erbjuder skjutsen eller säger ja till ens egen fråga om att få åka med, har då avgörandet själv: "det behövs inte alls" eller "ja, det blir bra".

Är det tveksamheter angående hur mycket man som skjutsad ska betala frågar man det också i förväg så att man har med sig lagom med pengar: "ungefär hur mycket, en hundralapp, eller blir det två?"

Magdalena Ribbing