Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-19 10:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2010/10/18/utan-efternamn-8291/

Fråga om hyfs och stil

Utan efternamn?

Fråga: För en tid sedan var jag på 40-årskalas med ett femtiotal gäster; middag med tal och dans. När jag hälsade på de andra under drinken var det INGEN som sade sitt efternamn, ens i de fall jag inledde med att säga mina namn. På grund av att jag var den medbjudna i ett nytt förhållande kände jag ingen av de andra sedan tidigare. Men jag kommer att träffa dem igen.

Det var en relativt informell tillställning och de närvarande var annars väluppfostrad och välutbildad Stockholmsmedelklass.

Jag har förstått efter att ha diskuterat frågan med vänner, att många uppfattar det som överdrivet formellt och pretentiöst att säga sitt efternamn. En del verkar tro att man är ute efter att värdera dem socialt beroende på namn.

Möjligen skulle jag kunna förstå om blaserade och självupptagna kändisar tycker det känns fånigt att gå runt och säga sina efternamn (eller att överhuvudtaget presentera sig).

På den här festen tyckte jag att det signalerade ”jag har ändå ingen lust att lära känna dig närmare” - vilket de andra gästerna förvisso säkert inte avsåg. Men ett tag kändes det som en dagistillställning, med alla Niklasar och Peterar och Annikor ...
De fick mig att känna mig pretentiös och avvikande med min presentation. Jag ser att andra reagerar när jag säger hela namnet, för tyvärr är ju det snarare regel än undantag att det är så här i sociala sammanhang i Stockholm.
 
Det är ju så mycket lättare att minnas en person om man fått höra hela namnet, och det känns så mycket trevligare. Vad är rätt och vad ska man göra när andra bara säger sitt förnamn?

Svar: Frågan återkommer då och då, med de argument som du har noterat. Många förklarar att de tycker att det är pinsamt, onödigt eller malligt, stöddigt att säga sitt efternamn. Det är för mig obegripligt. Sällan har man själv skapat sitt efternamn, och i de fall man har gjort det, varför skulle det vara malligt eller pinsamt att uttala det? Att det skulle vara malligt att ha ett efternamn är en minst sagt egendomlig tanke.

Mest handlar det nog om en modern ovana, en fortsättning från dagis där barnen är förnamn med varandra.

En vuxen människa har ett förnamn och ett efternamn. När en vuxen människa hälsar på en ny bekantskap sägs både för- och efternamn förutsatt att man vill vara både artig och korrekt. Enbart förnamnet får nog utanför diskotek, kaféer och idrottsklubbar anses som slarvigt, slött eller lite barnsligt. Eller, för att hejda arga kommentatorer, en följd av rådande stil, ostil säger jag.

Förr hade man knappast förnamn i formella situationer. En man som presenterade sig själv sade enbart sitt efternamn eftersom han skulle tilltalas med “herr” eller “löjtnant” eller vad det nu var, tillsammans med detta efternamn. En kvinna sade “fru” och sitt efternamn, om hon inte presenterades av en tredje person som i så fall sade “får jag presentera fru Efternamn”. Allt detta är ju guskelov gammalt och synnerligen förlegat, men gör inte förnamnsbruket mer vettigt eller korrekt.

Kända personer ska inte förutsätta att andra vet vilka de är, de ska också säga sitt namn – för- och efternamn! Och säger den du hälsar på enbart sitt förnamn så svarar du med ditt förnamn och ditt efternamn.

Om igen: att säga sitt förnamn och sitt efternamn är varken stöddigt, pinsamt eller onödigt. Det är normal information.

Magdalena Ribbing