Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-10-07 13:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2010/11/19/resenarselande-8526/

ETIKETTFRÅGAN

Resenärselände?

Fråga: Nyligen när jag flög hem på en kort Europaflight inträffade följande. Familjen framför mig hade ett livligt barn med som höll låda och hoppade fram och tillbaka mellan sätena. Så långt allt okej. Men så fort vi lämnat marken fällde kvinnan tillbaka stolsryggen, hastigt och med stor kraft. Jag är inte stor, men då jag satt med benen i kors och inte hann reagera satt jag plötsligt fast med mitt knä i denna stolsrygg. Vari ligger problemet att snegla bakåt och visa lite hänsyn innan man med all kraft kastar sig bakåt? Det är väl ingen nyhet att det är ont om plats i ekonomiklass. Är det jag som är känslig eller borde hon ha visat lite mer hänsyn?


Obehagligheterna fortsatte med att hon drog i sitt hår som då föll över på "min sida" av stolsryggen, nästan ända ned på matbrickan, som glädjande nog ännu var tom. När min mat väl kom var det återigen dags för kvinnan framför att fälla upp och ned stolsryggen, varpå min vattenflaska välte och allmän oreda uppstod. Ingen ursäkt utan bara en förvånad uppsyn av en ovanligt självupptagen människa. Sedan ville barnet hoppa i mammas knä vilket gjorde att hela stolen och därmed min matbricka, vickade fram och tillbaka.
Borde jag ha påpekat dessa oegentligheter eller tillhör de helt enkelt spelets regler ombord?


Jag upplever att man som flygresenär får stå ut med allt mer ohyfs. Många tycker inte att det är konstigt alls att ta med spädbarn på en 12-timmarsflight till Thailand. Senast var det dussinet 0-åringar, plus övriga barn och de hjärtskärande skriken avlöste varandra under hela resan. Måste man boka första klass eller de numera populära "barnfria flygningarna"?


Men inte ens reguljärflygen är fredade från flygmarodörerna och jag upplever (ursäkta generaliseringen) att svenskar utmärker sig särskilt. Många kommer ombord iklädda något som närmast liknar en pyjamas och med en egen läskig kudde under armen. Skor kastas av, ofta med en outhärdlig stank som följd. Inte ens när toaletten ska besökas tas skorna på. Andra resenärer släpper sig och snarkar.


Jag inser att detta inte är lättlösta problem, men har du någon klok riktlinje för när man som medresenär kan säga till och inte? Jag tror att det skulle vara av stort värde både för mig och mina medresenärer.


Svar: Nej, det tillhör inte “spelets regler ombord” att en resenär tillåter sig att sabotera en annans resa. Däremot är det nästan omöjligt att ändra sabotörens beteende, tror jag. Du kan försöka vänligt säga till stolsryggfällaren “vänta, jag äter nu”. Det hjälper säkert inte. Du kan försöka säga till föräldern “kan du be ditt barn att lugna sig lite”. Det hjälper säkert inte alls.


För en tid sedan hade spalten en jättediskussion angående fällande av flygstolsryggar. En störtflod kommentarer kom till mitt självklara svar att de som vill fälla sina stolsryggar ska vända sig om och fråga om det passar, vilket det oftast men inte alltid gör. Nej, det tyckte inte mängder av kommentatorer, har man betalt för sin plats så har man rätt att fälla stolsryggen oavsett den bakomsittandes bekvämlighet.


Varför det skulle vara så oöverkomligt svårt att vända sig om och fråga “kan jag fälla mitt ryggstöd nu?” och vid det möjliga svaret “kan du vänta en liten stund, tack” göra det, förstår jag inte. Vad är problemet? Att JAG inte får exakt det JAG vill i det ögonblick JAG kräver? Dags för lite självrannsakan: är JAG viktigare än alla andra så har de också rätt att hävda detsamma  – och var hamnar JAG då? Troligen i en superkläm mellan höjda och sänkta stolsryggar, knuffande grannar, snäsande förbipasserare, tjutande barn. Vill JAG det? Möjligen inte. Då måste även JAG anpassa mig efter övriga, i rimlig mån. Och förvänta mig detsamma från dem.   


Skrikande hoppande resebarn är ett problem, som också varit uppe i spalten vid några tillfällen. Även där har mina svar om föräldrars ansvar och om andra resenärers rätt att vänligt påpeka för föräldrar-barn att barnet tyvärr stör lite i överkant, vållat argsinta kommentarer om barns rättigheter att få vara barn och trötta föräldrars rätt att få slippa se till sina barn. Barn är framtiden, absolut. Men det innebär inte att barn måste skrika, knuffa, hoppa så mycket att andras tålamod tar slut.


Alltsammans är som så mycket i dag en bristande insikt om eller vilja till förståelse för att vi alla ingår i ett sammanhang när vi vistas bland andra människor. De som reser ensamma måste förstå att andra har barn, och att barn inte är moltysta dockor. De som reser med barn måste förstå att övriga inte är intresserade av att barn skriker, springer, hoppar så att resan blir en plåga. Har man ansvaret för ett eller flera barn är man skyldig att själv se till dem, sysselsätta dem, förmå dem att inte hoppa och skrika mer än absolut nödvändigt vilket i sin tur inte bör vara påfrestande för övriga.


Kan man fälla sin stolsrygg på det trånga flygplanet innebär det inte att man måste göra det oavsett vad det kan ställa till för bakomsittande. Flertalet kan tänka själva och inse följderna av sitt beteende – om de anstränger sig en aning. Måhända vore det en hjälp att ha ett rullande band i takhöjd med korta förmaningar som medresenärer kunde peka på vid behov. Förmaningarna kan vara av typen: fråga först innan du fäller din stolsrygg; se till att ditt barn inte stör andra; tänk på att armstödet delas av två; behåll skorna på om du inte har väldoftande fötter; och så vidare. Men det vågar inget flygbolag, tänk om de heliga passagerarna skulle bli kränkta! Vilket just de som behöver informationen förmodligen skulle bli.
 
Magdalena Ribbing