Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-28 12:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2012/03/20/kontorskris/

Fråga om hyfs och stil

Kontorskris?

Fråga: Jag har en egen firma men delar kontor med fem andra. På ytan är allt väldigt bra, vi är nämligen även vänner privat och trivs i varandras sällskap. Problemen som skulle uppstå kunde jag aldrig ana när vi flyttade ihop. Det är nämligen så att min skrivbordsgranne, en vän sedan tio år tillbaka, visat sig vara helt omöjlig att dela utrymme med. Han pratar inte i telefon utan vrålar länge och väl till personen i andra änden, trots att vi andra jobbar koncentrerat bredvid.

Först var det nästan underhållande, men nu fruktar jag för både hörsel och arbetsprestation. Trots att vi andra sagt det struntar han helt i sin ljudvolym, fortsätter att gorma utan att ens lämna rummet för att prata ostört.

Men värst är han i köket. I microvågsugnen ligger stora förstelnade bitar mat som medan veckorna gått skiftat i färg. Det ser ut som ett vulkanutbrott ägt rum. Han vägrar konsekvent att städa ut micron och skrattar bara när vi andra påpekar det. Snart är det hans tur att städa kontoret (vi har städschema) och jag är rädd att jag inte kommer kunna hålla igen om han inte gör rätt för sig. Jag vill inte förstöra vår vänskap, men vet inte hur jag ska få honom att förstå utan att bli redigt förbannad. Att resonera eller säga det trevligt i förbigående har inte fungerat

Svar: Knepigt problem. Men tänk om ni alla skulle sätta er ner en dag vid någon kaffepaus med gaphalsen-matgrisen och säga som det är? Kanske i samband med hans städvecka? Väldigt vänligt och gulligt, men också mycket tydligt: "jo, du vet att vi gillar dig jättemycket, men det är är kämpigt med ditt gapskrikande i telefonen, du måste dämpa dig, annars klarar vi inte våra jobb. Och dessutom är det äckligt med ditt matslarvande i våra gemensamma utrymmen. Så bara för att vi tycker så himla bra om dig säger vi det här, vi alla tycker likadant, och vi vill att du inser det här och ändrar dig."

En sådan utpekande skarp tillrättavisning brukar jag inte föreslå när frågor om besvärliga arbetskamrater kommer - den som är svag klarar inte den kollektiva kritiken. Men gaphalsen-matgrisen verkar ju inte vara den lättskrämda typen. Ni andra har ju försökt med snällare metoder utan resultat. Och det är inte okej att en i en grupp förstör för övriga på det sätt du beskriver.

Magdalena Ribbing