Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 17:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2012/04/02/svarsetikett/

Fråga om hyfs och stil

Svarsetikett?

Fråga: För några veckor sedan skickade jag och min blivande man ut inbjudningskorten till vårt bröllop. Vi bifogade såklart ett osa-datum som ligger någon månad fram i tiden. Sedan dess har vi fått många olika reaktioner vilket fått mig att fundera över vad som egentligen är "rätt" i sådana sammanhang. Många vänner vi har träffat efter inbjudan kommit ut har tackat så mycket för densamma, sagt att de såklart kommer men att de återkommer senare med ett officiellt svar.

Andra har inte sagt någonting alls när vi träffats, vilket för oss känns lite märkligt. Jag tänker att det dels helt enkelt glömts bort, jag är ju medveten om att denna otrolig stora händelse i vårt liv faktiskt inte riktigt har samma dignitet i andra människors vardagsliv. Dels tänker jag att man kanske tycker det är pinsamt att säga något innan man vet säkert huruvida man kan komma. Ett par hörde dock av sig via mejl, tackade för den fina inbjudan och lät meddela att de återkommer med svar senare. Detta tyckte jag kändes trevligt.

Detta är alltså min första fråga: bör man tacka för en inbjudan om man möter inbjudaren även om man ännu inte kan svara på den?

Min andra fråga är: Vad gör vi om folk faktiskt inte svarar när osa-datumet gått ut?

Min tredje fråga: Vissa, framför allt äldre släktingar på bådas sida, uttrycker förvåning över att de alls behöver svara eftersom det är "självklart" att de kommer. Det tycker inte vi, folk kan ju få förhinder av alla möjliga olika anledningar och vi vill gärna ha stenkoll på vilka som kommer. Jag tycker det inte ska vara så svårt att lyfta luren, tacka så mycket för den fina inbjudan och säga att man självklart kommer, även om man såklart räknar med att till exempel farmor eller moster kommer. Överdriver jag?

Svar: Det är en spridd och fånig föreställning hos alltför många att man ska vänta med att svara till sista svarsdatum. Obegripligt. Hur resonerar de som medvetet och utan anledning väntar med sitt svar till sista svarsdagen? Varför skulle det vara artigt, praktiskt, vänligt? Man verkar inte alls tjusigt upptagen om man väntar med att svara, istället ger man intryck av att vara slarvig, oorganiserad, slö eller i avsaknad av såväl telefon som frimärke och dator.

De gäster som du har mött med sina olika attityder till bröllopsinbjudan gör alla i någon mening fel. Det gäller de som både muntligt säger “ja tack” och tillägger "men jag svarar senare" (vad betyder det? och varför?); de som inte säger ett ord om att de har fått inbjudan när ni möts; och den släkt som anser sig icke behöva svara på grund av deras närvaro skulle vara så självklar.

Det korrekta, det artiga, det rimliga och vänliga är att omgående skicka ett ja tack så snart man fått en inbjudan och vet att man kan närvara. Förr gällde en vecka från den dag då man erhållit inbjudan, svarade man senare skulle man ha mycket goda skäl till det. Att vänta med att svara i förhoppningen att det ska komma en roligare inbjudan till något annat är uselt uppförande. Tölpigt, för att använda ett inte sällan förekommande begrepp i denna spalt.

Detsamma gäller om man får en inbjudan och vet att man inte kan närvara, då svarar man ilsnabbt nej tack så att inbjudaren har en möjlighet att  bjuda någon annan.

Har man inte hunnit besvara en inbjudan när man råkar möta inbjudaren är det enda hövliga och givetvis vettiga att säga "tack för inbjudan, så trevligt, jag kommer gärna, tackkortet är på väg". Eller exempelvis “tack för din vänliga inbjudan, tyvärr är jag på resa just då och kan inte vara med, svarskortet kommer i morgon”.

Är man förälder till brudparet så behöver man inte skicka ett formellt svar, ens närvaro är sannolikt given. Men en moster eller kusin eller annan släkting ska naturligtvis svara, inbjudaren kan inte förutsätta att alla inbjudna släktingar har möjlighet att vara med. En del tror att det är ett tvång att delta i ett släktbröllop och att man därför inte behöver svara. Det är totalt fel. Ingen inbjudan är en order, ingen släkting kan tvingas att närvara.

De gäster som inte har svarat när sista svarsdatum passerats måste du, tyvärr för din del och pinsamt nog för dem, ringa upp, vänligt säga att du hoppas på deras närvaro men saknar ett svar, och så hålla god min när de säger att de kanske kan komma, men de vet inte säkert, underförstått att de väntar på något ännu roligare. Du måste då säga att du måste få ett svar, eftersom utrymmet är begränsat.

Efter det att man själv har ordnat en bjudning av visst format brukar man inse vikten av att svara och att göra det snabbt. Innan dess verkar det vara fasligt svårt för många gäster att fatta att deras svar betyder något och att de inte är de enda gästerna utan en av många i en vanligen rätt besvärlig festadministration.

Magdalena Ribbing