Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-10 09:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2012/11/17/etikettspalten-frieri-forlovning-fortsattning/

Fråga om hyfs och stil

Etikettspalten: Frieri, förlovning, fortsättning

Oj så det förlovas dessa dagar! Varifrån inspirationen till denna akuta skjuts på förlovningarna kommer anar jag inte – men det väller in frågor om frieri och ringväxling och förlovningskalas. Så trots att Hyfs & stilspalten tar upp ämnet då och då verkar det vara dags att på nytt gå igenom begreppen.

Först det första, frieriet, som är den fråga någon ställer till en annan om att leva tillsammans i trohet livet ut. Alltså inte detsamma som att fråga: ”vill du ha bröllopsfest med mig?”

Förr, när kvinnor var omyndiga och utan egen beslutsrätt tillfrågades först fadern till den kvinna en man ville leva med. Det kallades för att den blivande fästmannen anhöll hos kvinnans far om ”hennes hand”, handslaget har alltid varit bekräftelsen på ett givet löfte. Fick han tillstånd till frieriet frågade mannen den utvalda kvinnan om hon ville gifta sig med honom. Han kunde då knäböja, (”gå ner på knä” sägs det ofta lite larvigt numera, från engelskan ”down on one knee” – bättre är uttrycket ”falla på knä”). Knäböjandet (urgammal gest av fredlighet, på knä är man inte stridande) gjorde mannen för att visa att han uppriktigt bönföll kvinnan om att bli hans, ett annat gammalt uttryck för att fria.

Om kvinnan sade ”ja” var förlovningen ett faktum. Mannen kunde ha med sig en ring, med eller utan dekor, som hon fick som trohetssymbol. Han fick vanligen en slät guldring av henne av samma skäl – ringarna kunde provas ut efter frieriet eller ha gjorts i ordning till det ögonblicket. På samma sätt gör man i dag med ringarna.

Avsikten med förlovningen är att förbereda sig till äktenskapet. Ursprungligen var förlovningen som då hette trolovning, ett lagligt bindande löfte, men så är det inte numera, och begreppet trolovning finns inte kvar (annat än i viss romantisk förvirring). Vigseln var förr bekräftelsen på trolovningslöftet, numera är det enbart vigseln som är juridiskt bindande. Förlovningstiden varade så länge som det behövdes, en månad eller ett år eller mer, den tid det tog att ställa i ordning det blivande gemensamma hemmet och planera bröllopet. Vanligt var tre-fyra månader, men man kan vara förlovad hur kort tid som helst och hur länge som helst, det finns ingen som helst regel för den tidsrymden.

I dag görs det oftast stort och nästintill larvigt väsen av att mannen äntligen har friat. I traditionella sammanhang är det vanligen han som friar; min bestämda uppfattning är att kvinnan lika gärna kan fria. I ett enkönat par friar den som är mest initiativrik. Men har man levt tillsammans i åratal, har ett gemensamt hem och ett etablerat liv tillsammans behövs inte något frieri, då finns ju mer eller mindre utsagt löftet om att leva tillsammans, motsvarande ett frieri. För vem flyttar ihop med någon i ett medvetet tidsbegränsat samliv?

Alltså är det tämligen överflödigt, det där fantastiska haussade frieriet som överraskar den andlöst ja-tackande andra partnern, när de två redan har ett gemensamt hem. Lika onödigt är att mannen frågar kvinnans föräldrar om han får fria till henne. Så snart en kvinna är myndig bestämmer hon själv över sitt liv, inte hennes föräldrar. Det hindrar inte att det är trevligt och rätt att de som ska ingå förlovning berättar detta för respektive föräldrapar, syskon och andra närstående! Men man ska veta vad man gör, och varför. Och kvinnor i nutid borde vara kloka nog att våga fråga sin partner om förlovning och äktenskap. Vad är det för jämställdhet om en kvinna går och trängtar efter förlovning och bröllop men inte törs fria till den hon vill leva resten av livet med!

När frieriet är klart och parterna är överens kommer den synliga markeringen av detta löfte: ringen. Traditionellt får båda en ring vid förlovningen. Vid vigseln får kvinnan ännu en medan mannens förlovningsring byter status och övergår till att bli vigselring.

Hur ringarna ska se ut är helt en personlig sak. Släta guldringar är klassiskt, ringar med ädelstenar vanligt – ju större diamant desto rikare fästman förstås, och en sådan är tydligen av en del något eftertraktat att imponera på andra med. I vissa kulturer ses den ädelstensprydda förlovningsringen som ett slags pensionsförsäkring för kvinnan. I USA sägs ibland att om förlovningen inte har resulterat i äktenskap efter ett år är mannen skyldig till detta, och då bryts förlovningen automatiskt varvid kvinnan som tröst får behålla den mer eller mindre dyrbara förlovningsringen. Puh! Sådant finns inte i svensk tradition, guskelov. Bryts förlovningen bör man ge tillbaka den pant på den nu brutna kärleken som man fått, nämligen ringen; högst frivilligt kan man låta ringen stanna kvar.

Vigselringen har högst status av de två trohetsringar som kvinnor ofta får. I många traditioner måste vigselringen vara enkel och slät, den ska bäras ständigt och ska därför vara enkel. Den ska också enligt traditionen sitta innerst på fingret. Förlovningsringen flyttas då till höger ringfinger innan vigselakten för att vigselringen ska få sin rätta plats. Efteråt sätts förlovningsringen tillbaka, traditionellt utanför vigselringen.

I dag ser man även det motsatta så att förlovningsringen med sin fina sten skyddas av vigselringen som ofta är mindre dyrbar. Man gör förstås precis som man vill. Några officiella kvinnor som bär sina ringar enligt den traditionella ordningen är kronprinsessan Mary i Danmark och hertiginnan av Cambridge i Storbritannien; deras stora ädelstensprydda förlovningsringar sitter utanför vigselringarna. Men kronprinsessan Victoria brukar ha sin vigselring ytterst. Fritt val!

Magdalena Ribbing