Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-25 19:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2012/12/15/bilskjutshyfs/

Fråga om hyfs och stil

Bilskjutshyfs?

Rätta artikel

Fråga: På min mycket trevliga arbetsplats hände något som jag undrar över. Jag och en annan kvinna, 30 år äldre än jag, bodde då båda på landet ett par mil utanför staden och många gånger erbjöd jag henne skjuts hem efter jobbfester eftersom vi bodde åt samma håll. Det blev visserligen drygt 7 km omväg för mig, men hennes man slapp åka in och hämta henne. Det var ingen uppoffring alls för min del, eftersom jag verkligen trivs med denna kvinna.

Rent yrkesmässigt så jobbar vi med skilda saker och ska man se det formellt så har jag både högre akademisk examen och högre position på företaget, men i dagens samhälle är det ju inget som man lägger någon vikt vid.

Oftast var det alltså jag som skjutsade hem henne, det uppstod aldrig läge för det omvända mer än vid ett tillfälle och det är nu min fundering kommer: Vi skulle åka på en konferensresa och vara borta några dagar. För att slippa ha bilen långtidsparkerad, så bestämdes det att hennes man skulle skjutsa både henne och mig till stationen.

De kom följaktligen och hämtade upp mig på avtalad tid. Ingen av dem klev ur bilen, utan jag fick själv fundera över om jag skulle försöka få upp bagageluckan eller ta väskan med mig in i baksätet. Jag hälsade från baksätet på hennes man ”lite över axeln” där han satt vid ratten. De satt och småpratade med varandra hela vägen till stationen och jag visste inte om jag skulle luta mig tillbaka och bara vara tyst eller om jag skulle spetsa öronen för att försöka delta i konversationen. Mestadels avhandlade de privata angelägenheter. Om det varit sådant som var av vikt medan vi var borta hade jag förstått, men nu var det mer om deras planer för vilka de skulle besöka under semestern, dvs sådant som var helt ointressant för mig eftersom vi inte umgås privat.

De gånger jag skjutsar vänner så kliver jag ur bilen när jag hämtar upp någon (om det inte är trafikfarligt eller väldigt bråttom). Jag hjälper till med bagage i och ur bilen. Jag försöker samtala med samtliga passagerare och anpassa samtalsämnena till sådant som kan vara av något slags intresse för de som är med. För mig känns deras beteende väldigt oartigt och faktiskt även oförklarligt. De är av gammal ”fin” familj, ska man gå efter gamla regler står de över mig socialt sett (de har herrgård, vi har gård utan mark), och är dessutom nästan en generation äldre. Jag hade förväntat mig ett annat bemötande, men kanske finns några gamla (eller nya?) regler för hur man gör i sådana här situationer som förklarar det hela?

Jag läste för ett par år sedan om hur två par placerar sig i en bil, vilket var ganska intressant. Visserligen var det en undersökning från England, men kanske det till viss del är applicerbart även här. Beroende på klasstillhörighet, så placerade man sig antingen med ägarparet fram och gästparet bak (arbetarklass), männen fram och fruarna bak (medelklass) eller ägarman vid ratten med gästfru fram och ägarfru med gästman bak (överklass). (Med reservation för att jag minns fel). Då handlade det om två par där man alla är jämbördiga vänner som skulle åka med ena familjens bil, dvs det finns ingen parallell till mitt fall mer än att jag funderar över om det kan ha med tradition och klasstillhörighet att göra. Att jag skulle sitta i baksätet kändes fullt naturligt, även om det känts lika naturligt att ha blivit erbjuden (och avböjt) att sitta fram.

Svar: Människor har olika syn på vad som är artighet, hyfs och stil. Att man tillhör en "gammal fin" familj innebär inte automatiskt att man uppför sig så som andra förväntar sig.

Du har skjutsat denna kvinna vid många tillfällen och rimligen skapat en relation till henne som hon kanske betraktar som tillräckligt nära för att hon inte tycker att hon ska behöva anstränga sig för din skull - jämför med en släkting kanske. När hon och hennes man skjutsar dig som en engångsföreteelse har hon inte något mönster för hur hon ska göra; du och hon har samåkt ofta i din bil, nu åkte du med hennes man och henne i deras bil.

Kanske berodde det slarviga bemötandet på att hon och hennes man är generationen äldre än du. En del människor resonerar på det sättet: ungdomar får ta besväret, äldre ska bli uppassade. Eller så var hon upptagen av att hålla sin man på gott humör - eller något annat, jag ger bara några exempel på hur hon eventuellt kan ha resonerat. Men utifrån din beskrivning tycker jag också att både kvinnan och hennes man uppförde sig trist, nonchalant och självupptaget.

Att varken hon eller hennes man steg ur bilen för att hälsa på dig ordentligt eller hjälpa dig är ett utslag av denna vanliga ”jag gör som jag tycker är bäst för mig”-attityd som jag ständigt måste påpeka i min spalt och som genomsyrar dagens samhälle i allt mer förskräckande grad.

Att hon och hennes man ägnade sig åt eget privatprat med dig som utesluten tvångsåhörare i baksätet kan kanske skrivas på samma konto.

Jag tycker inte att du ska bekymra dig om orsakerna till denna kvinnas slarviga uppförande, det verkar omedvetet på något sätt, obetänksamt men inte elakt.

Strunta i att hon inte hade tillräckligt med hyfs den gången, och nämn det inte för varken henne eller någon annan, det tjänar du på, tror jag.

Magdalena Ribbing