Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-29 05:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2013/12/23/samtalstillstand/

Fråga om hyfs och stil

Samtalstillstånd?

Fråga: Hur lättkränkt får man vara när det gäller omgivningens intresse för ens person? Naturligtvis skall man inte överskrida kända eller uppenbara integritetsgränser som varje människa har rätt att sätta runt “sitt allra privataste”, men många frågor som berörs i spalten är inte av den kalibern. Var och en själv måste väl hitta sätt att avfärda frågor som man inte vill svara på eller stå ut med frågor, om man överhuvudtaget skall kunna ingå i mellanmänskliga sammanhang?

Jag försöker att ha ett batteri av småfrågor som jag ställer för att visa att jag är intresserad den jag möter. Till exempel ”vad jobbar du med?” – kränkande fråga om man är arbetslös! ”Har ni några barn?” Kränkande om man är barnlös! ”Vad gör XX (din partner) i kväll då?” Kränkande eller neutralt? ”Hur mår du då?” Kränkande om man har någon sjukdom och kränkande om man inte frågar, om man nu skulle ha någon sjukdom, som kanske upptar hela ens tillvaro för ögonblicket.

Även en aktuell samhällsfråga eller en fråga om något aktuellt kulturellt kan ju bli kränkande om den man pratar med inte alls är insatt i frågan. Hur skall jag bete mig för att inte såra och vad finns det egentligen kvar för mig att prata om med människor, som jag inte har en nära relation till och ett djupt och pågående samtal med?

Är det Frågarna eller den Kränkta som är problemet? Eller är “att bli kränkt” ett tidstypiskt problem? Är dagens generation(?) den kränkta generationen? En elev som beter sig illa och blir tillrättavisad av en lärare, blir kränkt av tillrättavisningen i stället för att känna skam över att behöva bli tillsagd!

Svar: Kränkt är knappast rätt begrepp för de situationer du beskriver. Man kan bli sårad, ledsen, orolig om andra frågar på ett för nära sätt. Men för att vara kränkande ska frågorna vara nedsättande eller nedlåtande och så är det ju inte med dem du ställer. Enligt Svenska Akademiens ordbok är kränkning lika med att angripa den personliga hedern hos någon.

De frågor du ger exempel på är inte kränkande, inte ens ovänliga, men de är fantasilöst okloka, just sådana som man ska undvika till dess att man har en rimligt nära relation till den andra personen. Jobb och barn och hälsa är riskfyllda frågor innan man vet något om den man frågar. Man har som ny bekantskap inte rätt att fråga och förvänta sig svar om andras eventuella personliga svårigheter som arbetslöshet, barnlöshet, kroniska sjukdomar, äktenskapsproblem.

Frågor som man kan ställa men som kan kräva att man har läst på litegrann i förväg vilket oftast är bra, kan röra sig kring historia eller geografi eller ha lokal anknytning: "vackert/intressant område, det här, känner du till dess historia/har du själv bott här/visst utspelades ett drama här år 0000/låg till för ett halvsekel sedan en bondgård som…./finns planer på expansion…" osv.

Eller relationen till inbjudaren, typ "jag är kusin/kollega till värdinnan, är du släkt med/kollega till värden?"

Eller det förkättrade vädret, "underbart med denna milda vinter, men man undrar ju över klimatfrågan, hur ska det gå?"

Alla frågor som riskerar att besvära den man ställer dem till ska självklart undvikas.

Sin egen nyfikenhet, ofta förklädd i välvillig mantel, ska man ge ledigt till dess att man har lärt känna den andra personen lite bättre.

Magdalena Ribbing