Grannofrid?

Fråga: Vi har bott i vårt hus i snart tre år. Första tiden småpratade vi med närmsta grannarna, ett lite äldre par. Vi bor nära deras tomtgräns och ingen häck eller staket fanns så insynen var påtaglig.

Vi pratade om "väder och vind", och de frågade första gångerna om vi hade några planer på att eventuellt sätta upp något plank eller så. Vi uttryckte oss ungefär att ja något har vi väl med tiden tänkt sätta upp här.
Men eftersom vi hade bestämt oss för att ta det lugnt med fix och annat kring hus/tomt, så började vi med att ta ned några större träd, tillsammans med två grannar, varav den ena är paret jag nämnde i början. De var med och betalade en del och fick ved på köpet.

Tiden gick och mer än ett år senare, var jag ute i trädgården med det yngsta av barnen (som lekte) och jag gjorde någon syssla bredvid. Då säger grannfrun: har du pratat med din man om att sätta upp plank. Jag svarade att: ja, men vi har ännu inte bestämt exakt vad vi ska sätta upp. Ja, sa hon vidare, vi vill ha upp ett plank nu, vi tycker er
tomt... ser fördjävlig ut, vi vill inte se...! Jag blev helt paff, och hittade knappt ord, utan konstaterade ungefär att ”okej, så du tycker det”. Sen kom min sambo ut och hon vände sig till honom och menade att de hade ju pratat om att sätta upp plank, varpå han svarade att ”ja, men det ska vara mer än 1,80 i höjd.” Då säger hon: ”ett bullerplank??! Vi vill inte ha något bullerplank! Vi kommer sätta upp ett plank här om vi inte hör något mer från er.”

Och så har de gjort sedan. Ett svart plank på sin sida.

Jag förstår att man inte ska slösa energi på det här längre, men tycker det känns olustigt att träffas på vägen utanför, och bli tvungen att titta bort när man annars skulle hälsa. Det är också fortfarande delar av tomten som vetter mot deras tomt, och man kan inte alltid undvika kontakten.

De har ett uterum och hon brukar stå där när vi är ute och man känner ett slags obehag.
Hur går man vidare? Jag hade önskat en ursäkt, men det är inte aktuellt.

Svar: Grannsämja är viktig, och kräver förstås medverkan från ömse håll. Det låter inte alls roligt som du har det nu, och säkert inte för era grannar heller. Grannfrun verkar inte vara särskilt socialt kompetent, så det är du som får försöka gjuta olja på vågorna och ta ett initiativ till förbättring.

Nu är ju planket där. Det hade varit enklare om du och din sambo hade pratat lite mer med grannarna om plank, höjd, syfte och annat som ju berör er på båda sidorna. Men nu gjorde ni inte det utan lät det önskade planket bli ett osäkert framtidsprojekt, och därmed skapades säkert irritation hos grannarna, som i sin tur inte förmådde prata med er om detta utan ackumulerade sin ilska. Förmodligen sade de till varandra något om att planket måste upp, de stod inte ut med en oredig trädgård som utsikt och varför gjorde inte ni något?

Till slut gick det som det gick. Grannfrun är som sagt inte den som kommer att tänka ut någon vänlighet till er, så det ankommer på dig att göra något åt denna ohållbara situation – man kan inte ha grannar som man är ovän med och inte ens hälsar på.

Nästa gång du ser din grannfru, stanna och säg "hej, det är tråkigt att det blev så här, vi skulle förstås ha klargjort våra planer bättre, men du vet hur det kan bli, man har massor att göra och vi är ju nyare här än ni. Men visst kan vi väl ta en kopp kaffe…" osv. Se till att du har kaffe hemma om hon av pur förvåning säger ja. Alltså, ett vänligt närmande från din sida, och förhoppningsvis ett hyggligt mottagande av detta från grannarnas sida.

Någon ursäkt får du inte, dessa grannar anser ju inte att de har gjort något fel. De har satt upp ett plank som de fann nödvändigt och tycker säkert att ni har gjort alla fel, inte satt upp ert utlovade plank, inte diskuterat det med er och inte hållit ordning enligt deras normer på er tomt.

Så sätt dig över deras oförstående attityd och var storsint och generös – det är det enda som skulle kunna åstadkomma det behövliga underverket.

Magdalena Ribbing