Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 23:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2014/05/16/skrattratt/

Fråga om hyfs och stil

Skratträtt?

Fråga: Vi var två par på en italiensk, vanlig restaurang i söndags kväll. Ganska mycket folk men inte fullt. Vi hade trevligt (en ovanligt rolig och underbar vårkväll vid 19.30 tiden.) Vi åt gott och tre av oss drack vatten och en ett halvt glas vin, så vi var inte berusade. En av oss (en kvinna) har ett "operasångarskratt", starkt, men också medryckande och välklingande (flera gånger har hon fått en hel tunnelbanevagn att smittas så hela vagnen skrattade med).

Vi var kanske lite högljudda med våra lyckliga skratt, emellanåt, dock inte hela tiden!  Jag hörde en röst några bord länge bort ”...SKRATT ... hmmm" med mera... Jag uppfattade det som att personen i fråga var störd av oss. Jag vet inte, för jag tittade ej åt det hållet, och ingen sa till oss att dämpa oss, vilket för övrigt hänt mig tidigare, här i Stockholm (dock aldrig i Italien där jag ofta vistas.)

Jag undrar nu: Har vi begått ett etikettsbrott? Skulle vi ha bett om ursäkt till alla gäster? Eller borde de som pratade om skrattet bett oss dämpa oss?

Jag behöver verkligen Magdalenas synpunkter, för jag lägger ofta märke till liknande och andra missnöjesyttringar här i Stockholm, om man hörs eller syns lite för mycket!

Svar: Visst är det underbart med glada människor! Men alla i en offentlig eller annan lokal har samma rätt till utrymme, både beträffande ljud och fysisk plats. Ett stort gapskratt som jag läser av din fråga att det var frågan om är förstås härligt för den som skrattar och säkert även för personens medsittare. Men det är inte givet att alla andra i en gemensam lokal uppskattar ett återkommande gapskratt som kanske avbryter ens eget samtal.

Har man en så högljudd glädjeyttring som denna så bör man kunna dämpa den till rimlig nivå - precis som man ibland kan hejda en storgråt till ett hulkande - om man befinner sig bland obekanta.

Jag förstår att det låter surt och snålt, det jag svarar dig. Du hade hellre velat ha ett svar som att ”skratta, det får man göra hur mycket som helst.” Men faktum är att det kan vara besvärande för andra att tvingas lyssna till ihärdiga storskratt - flabb kan sådana också kallas. Även om man skrattar så smittande att alla tunnelbanevagnens resenärer skrattar med, så kan de gå av nästa hållplats, eller nästnästa, medan kroggästen ska sitta vid sin måltid kanske ett par timmar och åhöra detta gång på gång.

Det är alltså okej om den som besväras av att någon annan tar alltför stor del av ljudutrymmet vänligt säger ungefär "ursäkta, jag förstår att ni har jättekul, men det hörs väldigt mycket, är det möjligt att gå ner i höjd?" eller något sådant.

Gapskrattaren behöver inte be alla övriga gäster om ursäkt. Det räcker med lite behärskning fortsättningsvis.

Magdalena Ribbing