Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 14:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2014/05/21/sanningsrattighet/

Fråga om hyfs och stil

Sanningsrättighet?

Fråga: Jag har en jämnårig vän (16 år) som ofta har ideologin att “man ska alltid vara ärlig”. Detta resulterar att han ofta uttrycker sig på ett klumpigt sätt som man kan ta illa upp av eller känna sig obehaglig med. Han anser själv att det är mycket bättre att man säger som man tycker, och han använder uttrycket idiot allt för ofta i min åsikt.

Finns det ett vänligt sätt att säga åt honom utan att samtidigt verka allt för otrevlig? Jag vill inte göra mig ovän med honom.

Svar: Den trista dumheten tar jag upp ibland, alltså dessa människor som berömmer sig av sin egen ärlighet, den är det enda rätta. Lika dumt som de som säger "jag är så rak" - de tar sig rätten att låta sin egen sanningslidelse såra andra. Sett ur en mänskligare synvinkel är det fel. Det är helt enkelt dåligt beteende och ofta är det samma sak som att sanningsälskaren är ganska inkompetent, socialt sett. Man kan mycket väl avstå från att säga sanningar som är sårande, det går nästan alltid att vrida lite på svaret så att det blir neutralt eller kan låta lite mer vänligt än vad den som svarar egentligen anser.

Exempel: någon säger ”kolla min nya jacka, vad tycker du?” Kanske vill den tillfrågade sanningsälskaren säga ”den är faktiskt ful och du ser klumpig ut i den”. Men det brukar gå att säga något annat, färgen kan vara snygg, kragen klädsam eller något annat, rentav att ”ja, du ser så glad ut i den så man blir glad själv” som sanningsälskaren då kan svara och undvika att säga något negativt.

Så försök vid något tillfälle säga till din vän ungefär "du, det är lite jobbigt med att du tycker att det är så viktigt med din sanning att du ibland gör andra ledsna.”

Eller ”du behöver inte säga så utförligt vad du inte tycker om, det är många som tar riktigt illa upp".

Försök med ett vänligt resonerande, inga aggressiva tonfall, mer vänligt bekymrade så att din vän förstår hur hans sanningar faktiskt är jobbiga. Ta också med det där med ”idiot” och föreslå att din kompis slutar säga det, många tar det nästan bokstavligt, kan du påpeka.

Kanske är det så enkelt att din vän inte vet att han säger det så ofta, inte heller att han är så brutal i sitt sätt att kommunicera.

Och de sanningsälskande kommentatorer som i vanlig ordning vill klaga på mitt svar: nej, jag uppmanar inte till lögner, jag bara föreslår skonsamhet mot andra som inte har gjort något ont. Varför ska ens eget sanningsbehov stå så högt att man tillåter sig att göra andra ledsna?

Magdalena Ribbing