Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-17 16:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2014/11/07/9303/

Fråga om hyfs och stil

Föräldrafasoner?

Fråga: Hemma har vi problem som ofta uppstår när min 75-åriga mor är bjuden till oss på middag eller fika.

Hon pratar ofta och långa stunder med mat i munnen så att man dels inte hör vad hon säger och dels tycker de närvarande att de är ofräscht att behöva se henne klafsa runt med maten i öppen mun.

Trots att vi i familjen är samlade för att äta mat eller fika tillsammans så svarar hon alltid i sin mobiltelefon om den ringer. Inte nog med det utan hon börjar också högt och tydligt prata med den som har ringt som om vi inte fanns där. Vi tycker att detta beteende är respektlöst mot oss andra och det skickar också ut knepiga signaler till våra barn om hur man ska bete sig i sitt umgänge med andra människor.

Jag har diplomatiskt och vänligt försökt att förklara för min mor att det vore önskvärt om hon kunde försöka att tänka på de här sakerna när hon besöker oss, men hon tar inte detta till sig och viftar bort det hela som att jag är överkänslig eller att jag bara ska kritisera henne för ”allting”.

Vad gör vi? Har Magdalena något tips? Vad ska vi säga till henne?

Svar: Det du beskriver kanske kan höra ihop med åldern - ett slags ointresse i föreställningen att man är så pass gammal (fast jag tycker inte att 75 år är så fasligt gammalt!) att det inte spelar någon roll längre om man uppför sig lite utanför ramarna. För det är väl på senare tid som din mor har börjat bete sig så självupptaget som du beskriver? Annars hade du inte behövt bli så besvärad.

Du kan än en gång, vänligt och bestämt, säga till din mor att hemma hos er får hon avstå från att prata med mat i munnen därför att det är viktigt med snyggt bordsskick vilket ni inpräntar i era barn, hennes barnbarn, som hjälp att klara sig bättre sig i livet. Hon inser kanske inte hur äckligt det ser ut med mat-i-munnen-prat, eftersom hon inte ser det själv. Förklara milt! Du vet ju att man inte ska prata med munnen full av mat, och det är rimligen dina föräldrar som har lärt dig detta. Så din mor bör ju känna till denna enkla regel.

Avstå gärna från den metod som kunde läsas om i barnböcker förr i tiden: att härma samma olämpliga beteende så att den som beter sig illa ser hur det ter sig. I det här fallet skulle ni andra kring bordet börja prata med mat i munnen så snart din mor gör det. Men bättre, tror jag, är att ni andra inte pratar med din mor förrän hon har svalt det hon har i gapet. Vänd er diskret till någon annan vid bordet och samtala. Börja prata igen med henne när hon har tuggat ur munnen. Så småningom upptäcker din mor vad som föranleder pauserna i kommunikationen med henne, och kanske bryr hon sig om det och förbättrar sitt bordsskick. Om varken din övertalning eller detta lilla knep hjälper får du nog stå ut med din mors sätt - och förklara för barnen utom hörhåll för din mor att så som hon gör ska man absolut inte göra.

Mobiltelefonen är ett modernt problem som är svårt att få bukt med, tror jag med tanke på hur så många människor som ser sina mobiler som något slags förlängning av deras kroppar och aldrig kan lägga undan den extra extremiteten.

Men om du vet att din mor inte är ett dugg senil, så kan du använda samma typ av stopptrick som vid bordet - det måste du också informera övriga om innan din mor anländer. Så snart hon börjar prata i sin mobil reser ni andra er och går ut ur rummet. Frågar hon varför ni gör det, säg att ni inte vill störa hennes samtal. Hon kommer att förstå efter en eller ett par gånger, och om hon inte är sur/envis kommer hon att sluta mobilprata i alla fall i ert sällskap.

Med allt detta sagt tänker jag ändå att man ska vara snäll och försöka ha överseende med att en äldre person beter sig lite som vederbörande vill i sin föräldrasjälviskhet. Tolerans, tålamod och mildhet är bättre än att försöka förändra en äldre persons sätt. En gång ingår man själv i den äldre generationen och kommer att uppskatta frånvaron av kritik mot det man kanske gör omedvetet.

Magdalena Ribbing