Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-25 04:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2015/04/02/10299/

Fråga om hyfs och stil

Personalpåflugenhet?

Fråga: När jag igår var och handlade kläder så möttes jag först av ett affärsbiträde som frågade hur läget var med mig. Biträdet fortsatte med att kommentera min kasse från systembolaget och fråga om jag skulle "kröka" och vad jag hade köpt. Efter en stund bad jag hen att lugna sig lite och att sluta prata med mig som om jag var hens bästa vän. Biträdet sa okej, men visste sedan inte hur hen skulle gå vidare utan lämnade mig ifred i affären.

Jag blev ganska upprörd av detta samtal men det tog en stund att komma på varför. Framför allt olämpligheten i att kommentera en okänd persons alkoholvanor är för mig ganska självklart. Att inleda samtal med att fråga hur man mår i den här situationen känns för mig som om man snappat upp en engelsk fras, men sedan inte förstått hur man faktiskt för ett sådant samtal i exempelvis England/USA och är "formellt trevlig”.

Mitt intryck är att affärsbiträden i Sverige istället blir närgånget informella och inte förstår och anpassar tonen när jag markerar att jag vill prata på ett annat sätt. Jag är i 30-årsåldern, har bott både i Tyskland och Australien och tycker mig vara van att möta andra kulturer, men detta beteende får mig att känna mig som om jag är från en annan planet. Är det bara jag som irriterar mig på detta? Hur har detta beteende kommit till och hur kan jag bemöta det på ett bra sätt?

Svar: Oj! Just detta har jag inte hört från andra, men det förekommer säkert som en följd av det tilltagande familjariteten på sociala medier där allt från frukost till nyköpta underbyxor kan delges en, förmodar man, av detta intresserad allmänhet. Att då prata med en kund i en klädbutik om systempåsens innehåll kan kännas helt naturligt för försäljaren.

En annan förklaring kan vara att försäljaren hade gått en kurs i kundbemötande som rekommenderade att försöka skapa en personlig relation till kunden. Det är svårare att inte köpa något om den som säljer betraktar kunden som en vän.

Men du ska verkligen inte behöva stå ut med sådant om du ogillar det - det kan finns andra som tycker att det är trevligt med denna familjaritet - så när det händer igen säger du bara vänligt ”alltså, jag är intresserad av kavaj i blått, har du sådana?” Det är en hygglig markering med innebörden ”jag har ingen lust att babbla om sådant som inte angår dig”.

Frågor om vad du ska göra besvarar du förstås inte, du kan bara titta på vederbörande utan att svara. Ditt kroppsspråk betyder också en del, dra dig bakåt och vänd dig lite bort. Du ska inte vara ohövlig förstås men visa att du inte är intresserad av denna påflugenhet.

Tillägg: Häromdagen berättade någon som jag mötte om vad som hänt på den krog som vederbörande brukar besöka med sina vänner. För en tid sedan hade en ur serveringspersonalen som ofta bistod just detta gäng satt sig på huk intill en av gästerna, lagt handen på hans knä och börjat prata om allmänna ting. Vad gör man åt sådant, undrade berättaren. Ja, vad gör man? Säg milt och vänligt att du är mitt i ett samtal med övriga vid bordet, så kanske budskapet går fram, föreslog jag. Den metoden hade prövats utan framgång, fick jag då veta, och den vars knä klappats på hade då sagt mer resolut ”är du hygglig och låter oss prata i fred, vi har en del att diskutera”. Knäklapparen hade blivit arg,  gått därifrån och lämnat den fortsatta serveringen till en kollega.

Säkert är det samma slags syndrom som i frågan ovan, en vilja till vänlighet som utfaller fel. Avsikten att skapa en god känsla mellan personal och kund/gäst får motsatt effekt. Det krävs god känsla för vad man kan säga. Ofta är det bättre att säga för lite än för mycket i sådana lägen.

Magdalena Ribbing