Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-16 10:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2015/04/10/10384/

Fråga om hyfs och stil

Begravningsbarn?

Fråga: Nyligen var jag på begravning, en välkänd skådespelares sista föreställning, mycket välregisserad och vacker med tal, solosång och musik där den som begravdes borde fått behålla sin sista huvudroll. Men den förstördes av att en mamma med sitt spädbarn ”underhöll” övriga redan före klockringningen med skallra, kvitter och små skrik under den stund då vi behövde samla oss för denna känslosamma avskedsstund.

Mina och andras blickar hjälpte inte. Till sist väste jag till mamman att hon skulle gå ut med barnet. Min bänkgranne instämde och sade att detta inte var rätt ställe för ett litet barn.

Men nej, mamman skulle sitta kvar med sitt barn och låta det prata, skrika, skratta, jollra och störa i musik, i solosång och i prästens tal. Mamman skulle minsann hedra minnet av den bortgångne.

Hur kan man vara så tank- och taktlös? Ett spädbarn har ingenting på en begravning att göra. Kan mamman inte slita sig från sitt barn så får hon stanna hemma, anser jag.

Vad är rätt?

Svar: Ämnet barns närvaro vid begravningar har diskuterats några gånger i spalten. Människor har vitt skilda uppfattningar om vad som är rätt beträffande detta. Många, även präster, anser att barn gärna ska närvara vid begravningar. Barn behöver också ta avsked, som det heter, och de ger högtiden en ljusare prägel genom sin närvaro, barn är framtiden och väcker hopp hos övriga närvarande.

Andra anser motsatsen, att den mörka högtid som en begravning är - den oåterkalleliga döden - kan skapa oro, ångest, rädsla hos barnen som ser sina närstående gråta och uppfattar den sorg som präglar ceremonin. Men barn, syskon eller till och med barnbarn till den som begravs bör kunna vara med under ceremonin, till skillnad från förr då barn sällan deltog i begravningar. Men de barn som är allra mest närstående har sin rätt till ett sista minne av en förälder, ett syskon, en mor- eller farförälder som varit betydelsefull för dem.

Man kan alltså inte säga att barns närvaro alltid är rätt eller är fel. I ett allmänt resonemang kommer barnens ålder främst. Det medförda spädbarnet som beskrivs i frågan skulle naturligtvis inte ha varit där. För ett så litet barn kan det inte ha varit det minsta meningsfullt. Däremot var det för alla, utom för mamman tydligen, störande och besvärande. Även om barnet inte hade gråtit och hur sött det än må vara med joller, tar det omgivningens uppmärksamhet. Begravningen är för de flesta en stund av koncentration med den som begravs i fokus. Allt som stör är fel. Mamman ansåg att hon hade rätt att vara med på begravningen för sin egen skull. Kanske hade hon ingen barnvakt och tillät sig därför att odla sin självupptagenhet: jag vill, då gör jag som det passar mig. Detta visar sig också i att mamman inte gick ut med barnet trots att hon förstod att barnet störde.

Äldre barn kan vara med vid begravningar, beroende på deras mognad och om vårdnadshavaren kan förklara och helst i förväg visa vad som händer vid ceremonin.

Har man med sig ett barn vid en begravning måste man vara beredd på att gå ut med det, om det behövs. Man har ingen rätt att störa eller förstöra en begravning för att man själv vill närvara.

Magdalena Ribbing