Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 02:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2015/04/13/10409/

Fråga om hyfs och stil

Privatintrång?

Fråga: Jag är blind, har förlorat synen i vuxen ålder. Förmodligen ser jag inte blind ut i andras ögon, jag sminkar mig då och då, gillar att matcha kläder i både färg och material, tittar på den jag pratar med och ser väl ut som folk gör mest. Det finns få människor med synliga funktionsnedsättningar i samhället och okunskapen och rädslan är stor. Folk är självklart även nyfikna och vill väl, vilket naturligtvis är både bra och trevligt. Jag går dock inte omkring och är enbart en blind människa. Merparten av dagen tänker jag över huvud taget inte på att jag inte ser; jag är jag, mestadels glad, med tankar på jobb, mat, boken jag för tillfället läser, vårvärmen osv . Men, i mångas ögon, tolkar jag det som, anses jag superexotisk - den blinda.

Min fråga är hur jag ska bemöta människors nyfikenhet kring min funktionsnedsättning. Vad säger jag exempelvis till tandhygienisten som mitt under behandlingen frågar: Har du alltid varit blind? Till tanten i teaffären som frågar: Ser du någonting? Till bordskavaljeren på en middag som bara vill prata om min synskada?

Vad ska jag svara? Oftast blir jag både ledsen och arg. Det är så oerhört tröttsamt att vara synonym med min funktionsnedsättning. Till några frågvisa har jag försökt med ”Det är privat” men jag uppfattar att det tolkas som surhet, att jag är snorkig. Hjälp! Jag vill inte vara otrevlig men vill inte heller få en fråga som inte är relevant för situationen.

Svar: Det är inte lätt att bemöta det som människor förmodligen själva skulle beskriva som vänlig medmänsklighet, men som nog ofta grundas i brutal nyfikenhet. Man har svårt att huta åt människor som alltid kan säga att de bara menade väl. Enklast är antagligen att du accepterar omgivningens frågor och möter dem med så korta svar du förmår. Till tandhygienisten ett superkort ”ja” - inte ett ord ytterligare i detta ämne. Till tanten i teaffären ”nej det gör jag inte, har du Sir William sade du?” Till bordskavaljeren: ”jag är blind, så är det, vad anser du om Decemberöverenskommelsen/monarkin/Lena Anderssons nya bok?”

Att svara ”det är privat” är rätt på ett sätt, så är det ju. Men det hjälper dig inte mot alla dessa nyfikenhetsapostlar som ser det som sin rätt att fortsätta fråga och i värsta fall också ge dig råd och förslag. Därför, menar jag, är det bättre att svara sanningsenligt, ett lugnt ja eller nej, och genast tala om något annat.

Magdalena Ribbing