Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-09 00:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2015/06/19/10848/

Fråga om hyfs och stil

Ansiktsglömska?

Fråga: Jag har ett extremt dåligt ansiktsminne vilket ofta försätter mig i knepiga situationer. Detta är något som jag tycker är jättejobbigt då man lätt uppfattas som nonchalant och ointresserad om man inte minns personer som man träffat vid tidigare tillfälle. När jag är med vänner som jag känner bra brukar de försöka viska lite till mig vilka som jag har träffat innan för att jag ska veta hur jag ska hälsa på dem.

När det kommer till en ny arbetsplats, eller en stor släktfest på min pojkväns sida (han viskar han med men det är ju inte så lätt för honom att ha koll på vilka som jag har hälsat på under dagen) så uppstår stora problem, det har hänt att jag har pratat med en person i fem minuter för att sedan en halvtimme senare försökt hälsa i hand på denna person.

Jag har mina knep med att försöka kolla på hur personen är klädd (vilket är svårt på framförallt män i mer fina sammanhang), frisyr och annat som man kan minnas men ibland går det helt enkelt inte, det uppstår även problem vid nästa tillfälle då de har bytt kläder och frisyr. Jag jobbar till exempel inom sjukvården och där är alla klädda på samma sätt. Har Magdalena några tips på hur jag ska hantera det när en sådan situation uppstår? Jag anstränger mig verkligen för att minnas personer men jag är rädd att uppfattas som otroligt otrevlig när jag inte minns dem.

Svar: Jättejobbigt - det kan jag verkligen intyga eftersom jag är precis som du, minns varken ansikten eller namn! Människor blir väldigt sårade, som du skriver, så jag säger ofta ”får jag be dig hjälpa mig med ditt namn, jag har ett hopplöst minne, det kallas ansiktsblindhet” - och det brukar de flesta förstå. Vi många som har denna brist vill inte vara ohövliga eller nonchalanta, tvärtom, det är högst ofrivilligt som vi saknar minne för utseenden och namn.

När du hälsar på samma person flera gånger och presenterar dig gång på gång borde personen förstå ditt problem och vänligt säga sitt namn. Men det gör inte alla, de föredrar att bli stötta och tolka din upprepning som att du inte orkar komma ihåg dem, vilket är fel. För att inte ytterligare förstöra för dig så kan du säga ”oj, jag har ett problem, förmår inte komma ihåg ansikten, förlåt mig”.

Om det passar kan du göra som en del affärspersoner har berättat att de gör. De säger till den inser att de borde känna till ”skulle du vilja påminna mig om ditt namn?” och då får de i bästa fall höra både för- och efternamn, varvid de svarar ”så bra, nu kommer jag ihåg”. Eller om den tillfrågade säger enbart exempelvis ”Kalle", svarar affärspersonen ”ja Kalle visste jag, men ditt efternamn?” eller så säger den de talar med ”Karlsson" varvid affärspersonen säger ”ja, Karlsson visste jag men hur var ditt förnamn nu igen?”

Utpräglat svag förmåga att minnas ansikten kallas prosopagnosi från grekiskans prosopon, ansikte, och agnosia, okunnighet. Det är inte ovanligt, men som sagt jobbigt, och min egen långa erfarenhet har lärt mig att bäst är ett hederligt erkännande från mig om min trista svaghet.

Tänk så bra det vore för dig och för mig plus mängder av andra som har denna brist, om människor som noterar en mötandes ansiktsblindhet ville säga "hej, minns du mig, jag heter XX och vi sågs för en vecka sen på XX". Det vore sann hövlighet och förståelse - och hände mig häromdagen när en älskvärd person som jag känner såg på mig att jag inte mindes och då snabbt sade sitt namn med det vänliga tillägget "förstår att det är svårt att känna igen mig när jag har hatt över pannan".

Magdalena Ribbing