Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-14 13:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2015/06/22/10899/

Fråga om hyfs och stil

Ekonomiunderlägsen?

Fråga: Hur gör man när ens ekonomi påverkar umgänget med familj och vänner negativt? Jag har en kronisk sjukdom, vilket innebär att min ekonomi numera är urusel. Hur tacklar jag detta i sällskapslivet? Jag är välutbildad och det är även de flesta av mina vänner (och familjen). De har alltså bra jobb och relativt höga löner, medan min sjukersättning inte ens räcker till mina nödvändiga utgifter (hyra, mat och övriga räkningar).

Alla jag umgås med vet förstås att min ekonomi är ansträngd, men jag tror inte de riktigt kan föreställa vad det faktiskt innebär att leva på den nivån år efter år. Jag vill gärna umgås utan att behöva påpeka att jag inte har råd med allt de har råd med, men samtidigt kostar umgänget ofta pengar. Vanliga sätt är att mötas "på stan" och fika eller äta mat. Vi går aldrig till dyra ställen, men även en vanlig lunch är egentligen för dyrt för mig. Att säga att jag inte kan för att jag inte har råd resulterar ofta i att den andra personen erbjuder sig att betala, vilket förstås är snällt, men samtidigt vill jag inte vara en börda som inte betalar för mig själv.

Om tanken istället är att vi ska ses hemma hos någon är det oftast "knytis", så även där blir kostnaden ett problem för mig. Vad göra? Säga att jag inte har råd? Tacka nej utan förklaring fast jag egentligen vill ses? Alltid föreslå promenader (bara för att de är gratis)? Skaffa nya vänner som också har urusel ekonomi?

Svar: På senare tid har det kommit flera mejl till min etikettspalt med likartade frågor om hur man klarar av att umgås när man har avsevärt sämre ekonomi än sina vänner. Det är dags, menar jag, att sluta känna skam över att man inte har lika mycket pengar som de vänner man umgås med har. Svårt vet jag av egen erfarenhet från min ungdom, men det går. Ofta handlar det om ens egen självkänsla, att inse att man duger trots att ens plånbok är magrare än övrigas. Du har ju hyggliga vänner som inser din belägenhet, och du skulle kunna göra ännu mer tydligt för dem att du inte kan delta i sådant som innebär utgifter men att du mer än gärna är med när det inte medför kostnader för dig.

Krogbesöken går väl bort, antar jag, men knytkalasen kan du kanske minimera din del av genom att säga att du kan baka matbrödet eller göra något annat som du kan bidra med utan att det blir höga kostnader.

Som jag ser det är det viktigt också att du inte skapar något slags ”tycka-synd-om”-känsla för dig, det är inte roligt för dig och inte för någon av dina vänner. Så försök förklara din situation på ett lätt och icke klagande sätt.

Och vill dina vänner bjuda dig på det du inte har råd med, låt dem göra det. Det finns en glädje i att få ge, särskilt till den som behöver gåvan.

Magdalena Ribbing