Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-14 20:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2015/06/26/10885/

Fråga om hyfs och stil

Humorlånare?

Fråga: Det händer att jag på tu man hand med en god vän berättar om någon småkul händelse som inte är precis hemlig, men kanske av lite barnslig, privat eller småfräck karaktär. Jag har många gånger upplevt att den person jag berättat för sedan i ett helt annat sammanhang, ofta en middagsbjudning med många gäster, uppmanat mig att berätta om den där händelsen så att alla får höra.

Ja, sen sitter jag där och är generad, besvärad - och lite irriterad. Alla i omgivningen vet att jag inte är någon Robert Gustafsson, men jag känner ändå att man redan blivit lite förväntansfull. Men det som jag berättade för en enda god vän har jag ofta inte lust att berätta för en stor grupp!

Hur handskas man med en sådan här situation?

Svar: Du frågar om en företeelse som kan hänföras till kategorin ”vara rolig fast man inte är det” - det vill säga att den som förmår någon annan att underhålla övriga får en del av poängen. Det kan ju vara förklarligt i en del situationer, men är samtidigt ett slags krav på någon att leverera något kul som det kan finnas en rad orsaker att inte vilja meddela andra. Det  kanske kan finnas en vänlighet i grunden, man vet att någon annan har roliga saker att säga och vill hjälpa den personen att komma i fokus och få utrymme. Samtidigt bör man förstå att den som har berättat en historia i enrum kan vara ovillig att sprida samma historia till fler eller framför den i ett större sällskap.

Det är inte okej allmänt sett att låna en närvarandes humor. Den som vill att du ska berätta ska fråga dig först, säga diskret ”har du lust att dra det där roliga som du sa häromdan” - och då säger du ”nej, det vill jag inte” vilket ska respekteras, inget tjat typ "men du kan väl ändå..."

Om du får denna säkert omedvetet oartiga uppmaning i ett sällskap så ler du milt och säger ”nej, förstår du, det kan jag faktiskt inte, men du kan säkert berätta något roligt själv.”

Det behöver du knappast upprepa, den som vill att du ska vara rolig på beställning kommer inte att be dig igen, när du har flyttat över rolighetskravet till vederbörande. Men se vänlig och glad ut! Annars förstör du för dig själv och blir sedd som surpuppa vilket inte minst i det aktuella sammanhanget vore onödigt.

Magdalena Ribbing