Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 05:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2016/02/05/12696/

Fråga om hyfs och stil

Festförstånd?

Fråga: För en månad sedan fyllde jag jämt och hade då bjudit runt nittio vänner och släkt, hyrt lokal, köpt vin och bubbel osv. Jag hade sex veckor innan festen skickat ut inbjudningskort med posten - också för att poängtera att det här var en fin fest och inte någon vanlig pub/aw/hemmafest.

Nu efteråt var det några saker som gick snett och jag undrar hur jag borde gjort istället. Ett par som bor på en annan ort osade (svarade) aldrig. Jag tyckte det var konstigt, och ännu konstigare blev det när jag hörde att de skulle vara på min ort och hälsa på våra gemensamma vänner samma helg. Till slut frågade jag dem och då visade det sig att de aldrig fått inbjudningskortet! Det var också försent då, de hade bokat hemresebiljett samma kväll som festen var. Hade det varit någon som jag träffar lite oftare hade jag frågat tidigare, nu trodde jag kanske att de inte var så intresserade av mig. De blev jätteledsna och jag kände mig bortgjord. Skulle jag ringt och frågat? Det känns lite påfluget, men det här var ju sämre.

Av nittio inbjudna osade tjugo att de inte kunde komma. Men ungefär femton personer som tackat ja kom inte. Det berodde på en massa saker, sjukdom och storm eller något jag inte vet. Jag hade ändå "överbjudit" med cirka tjugo personer för jag vet att det ofta blir stort manfall på vintern, jag hade sjuttio sittplatser. Hur ska man tänka? Vin kan man ju lämna tillbaka, men jag var trots att det blev glest i slutändan ändå nervös dagen innan för att det skulle bli för trångt.

Jag hade också avstått från att bjuda till exempel mina arbetskamrater som så här i efterhand absolut hade fått plats. Ska man bjuda in efterhand som folk tackar nej, eller är det oartigt? Det känns kasst, som att jag rangordnar mina bekanta. Vilket jag ju såklart gör ändå.

Det är bra att utbyta erfarenheter runt det här känner jag, ordnar fina fester gör man ju inte så ofta att man hinner lära sig av sina misstag.

Svar: Du beskriver en bedrövlig följd av en viss nutida umgängesstil som utgår från individen - ”jag bryr mig inte om att svara på inbjudan/ids inte gå på den där festen som jag tackat ja till, det spelar väl ingen roll med en mer eller mindre” - alltså en häpnadsväckande självupptagenhet och brist på insikt. När man har tackat ja till en inbjudan har man gjort ett åtagande, och det ska mycket till för att bryta detta. Att man blir bjuden på en annan fest som man tror är roligare är inte orsak nog, inte heller att man plötsligt inte har lust att gå. Lite mer festförstånd än så krävs av en vuxen människa som vill uppfattas som normalt hyfsad.

Du skulle ha ringt de gäster som inte svarade någon vecka innan festen och vänligt förutsatt att inbjudan försvunnit på vägen och önskat gästerna välkomna ändå. De femton som tackat ja och inte infann sig betedde sig som gedigna drullputtar oavsett orsak (glömde datum, dåligt resväder osv). Tackar man ja till en organiserad bjudning så går man dit. Eller ringer om förhinder uppstår och säger som det är och då är akut sjukdom det mest rimliga skälet. Att bara utebli är så klumpigt och oursäktligt det kan bli. Plats, mat, dryck, arrangemang beräknas efter antal gäster. Om femton av sjuttio inte kommer blir det hål och fel i festen - utöver att femton andra trevligare gäster hade kunnat få plats.

Du som inbjudare har all rätt att bli tvärsur. Tyvärr är det meningslöst, uteblivarna fattar inte detta förrän de själva mot förmodan ordnar en finare bjudning och ett antal jatackande gäster ger sjutton i att komma.

Efterhand som inbjudna gäster tackar nej ringer du till dem du har på en lista över sådana du gärna hade bjudit om de hade fått plats från början och säger ”jag har fest, du står överst på listan över dem jag ville bjuda men som inte rymdes först, men nu har jag en plats och hoppas så att du kan komma”. En del trista och små personligheter kommer att tycka att de bjuds med den så kallade armbågen och tackar nej. Vettiga normala personer som förstår hur verkligheten ser ut tackar ja med förtjusning. Magdalena Ribbing