Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 07:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2016/05/04/13381/

Fråga om hyfs och stil

Parprinciper?

Rätta artikel

Etikettspalt. Den aktuella - på nytt - frågan om att bjuda par vållar som vanligt diskussion. Alltså dags i dessa kalastider att reda ut begreppen för de inbjudare som av någon anledning vill bjuda endast halva paret.

När två (tre eller fler i en polyamorös situation är ovanligt) har blivit ett etablerat par och agerar som ett sådant tänker sig dessa två en gemensam framtid. Har man bestämt sig för varsitt liv, att leva var och en för sig brukar man inte etablera sig som par. Inte heller är det vanligt att man flyttar ihop och etablerar sig som par med tanken att detta ska vara en begränsad tid.

Parrelationen innebär att man lever tillsammans, oftast bor man tillsammans och absolut vanligast är att man har sitt sociala liv gemensamt. När man bjuder gäster gör man det tillsammans som en enhet, ett värdfolk. Man kan naturligtvis ha bjudningar utan att båda i paret står för inbjudan, men det formella och brukliga är att båda står för inbjudan till sammankomster med vänner. Till en kategoriserad bjudning med exempelvis endast arbets- eller föreningskamrater, en kusinbjudning eller studentkamrater, är det godtaget att endast den som det berör står för inbjudan. Men en vanlig social bjudning, en lunch eller middag, en födelsedagsfest, vad som helst som föranleder en fest, bjuder båda i paret till - tillsammans. Paret hör ihop. Det är vad som menas med ett par.

På samma sätt bjuds ett par till andras fester. Även om inbjudaren inte känner båda i paret ska båda bjudas, undantaget de kategoriserade bjudningarna. Om inbjudaren-inbjudarna endast är bekant med den ena i ett par kan den andra inte uteslutas från en inbjudan, det är att rata en person, underförstått ”du passar inte här” även om det inte är vad man menar.

En bjudnings främsta syfte är inte att roa inbjudaren. Bjudningens mening är inte att den person, det par som har bjudningen ska förnöja sig med de utvalda individer som råkar passa den/de som bjuder. Är dessa gästindivider del av par ska andra halvan bjudas. Bjudningen är till för gästerna. De bjuds för att ingå i en gemenskap, för att tillsammans med andra ha trevligt - och i bästa fall har värdfolket också jätteroligt, men det är inte det viktigaste. Ett gammalt tyskt ordstäv säger att värden aldrig får skratta mer än sina gäster, värdfolkets främsta uppgift är att se till att gästerna har det så bra som möjligt. Det har man knappast om den man lever med och är i par med hålls utanför oavsett om orsaken är platsbrist, att man är obekant, att inbjudaren inte uppskattar en eller av annat skäl.

Därför är det grundläggande hyfs och god stil att bjuda båda i ett par. Skulle en av två i ett par uteslutas från inbjudan är det bedrövligt både för den som är bjuden att delta i festen, och för den som inte bevärdigats med en inbjudan. Förr tackade man lugnt nej om ens partner inte var bjuden. Hade en av de två förhinder tackade båda nej av artighet. Det är numera vanligt att den i ett par som kan gå på festen tackar ja och den som inte kan (eller vill) gå tackar nej.

Men även om tiderna förändras och många anser att det är förlegat att bjuda båda i ett par är festen som företeelse lika med gemenskap - liksom detta är grunden till att par bildas. Inte minst därför ska man bjuda båda. Undantag finns, men principen är att etablerade par bjuds tillsammans. De som envist håller fast vid att själva få välja och vraka bland sina gäster som är par markerar sin självupptagenhet, inte sin gästfrihet.

Magdalena Ribbing