Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 08:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2016/10/25/14818/

Fråga om hyfs och stil

Igenkännande?

Fråga: Vi verkar ganska snara att döma varandra idag; efter hur vi ser ut, hur vi beter oss och vad vi säger. Jag kan själv vara sådan eftersom jag uppskattar många oskrivna regler om vett och etikett. Dock har jag ett problem där jag själv blir boven, och jag vet inte riktigt hur jag ska agera.

På grund av sjukdom har jag mycket svårt med närminne och koncentration. På jobbet går det bra eftersom jag har ordning, allt finns dokumenterat och jag vet vad jag gör. Men på fritiden händer det ofta att jag möter människor jag inte känner igen eller att jag reagerar på information som om det är första gången jag hör den - vilket blir märkligt när det är något man diskuterat flera gånger.

Jag har egentligen inte alls lust att berätta om min sjukdom för allt och alla, men skäms samtidigt över de blickar och kommentarer jag kan få eftersom jag förstår att jag framstår som oartig eller nonchalant. Ibland lyckas jag klämma ur mig ett "ursäkta jag har så svårt att komma ihåg ansikten" men det mottages ofta på fel sätt, som att jag skyller ifrån mig. Jag som är så framgångsrik kan ju inte ha problem med hjärnan utan detta måste vara nonchalans? Vad kan jag egentligen säga vid dessa tillfällen, för att på ett bättre sätt ursäkta mitt beteende men ändå hålla distans kring min sjukdom?

Svar: Du har ett problem som du delar med många, säkert många fler än vad vi vet. Att du inte minns vad som sagts vid ett tidigare tillfälle kan du förklara med att säga "mitt minne har svikit mig, vad var det vi pratade om förra gången?" Naturligtvis ska den du säger detta till ge dig information, utan kommentarer om din "glömska."

Att inte komma ihåg utseenden är vanligt. Exempelvis jag har mycket svårt att minnas ansikten och namn och det uppfattas precis som du skriver ofta som nonchalans. Ibland får jag höra i efterhand att "X mötte dig häromdan och du ville inte känna igen henne/honom.” Då tar jag "skulden" på mig själv, och säger som det är, att jag inte minns ansikten och är ledsen för det.

Men du ska inte behöva gå in i någon förklaring om din sjukdom, den har inte andra med att göra.

Mitt knep för att om möjligt hindra att alla de som jag inte känner igen blir sårade är att genast säga ”ursäkta mig, jag har ett problem med igenkännande/att minnas, hjälp mig, berätta var vi sågs/du heter/vad vi talade om.” Om man säger det vänligt och bekymrat och lägger till det där ”hjälp mig” brukar det fungera. Eller borde åtminstone göra det, de människor som blir sura trots en sådan förklaring är oförstående och självupptagna och du kan nog inte hoppas på att de kommer att förstå dig.

Magdalena Ribbing