Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 09:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2016/11/09/14867/

Fråga om hyfs och stil

Lunchsamtal?

Rätta artikel

Fråga: Jag jobbar på ett svenskt, rikstäckande företag, som har flera tusen anställda. Företaget är noga med sina värderingar och att de anställda arbetar i företagets anda, som är "välkomnande".

Jag är ganska ny och försöker komma in i företagets kultur. På luncherna pratar mina kollegor huvudsakligen om mat och sina familjeförhållanden (barn, partner, hus och bil). Jag är singel, har inga barn, bor i lägenhet och saknar bil. Dessutom lägger jag ner minimalt med tid på att planera mat. Jag försöker att delta i samtalen, men har svårt att göra det helhjärtat. Könsfördelningen är ungefär 60 procent män och 40 procent kvinnor på arbetsplatsen. Flertalet är högutbildade, om det nu spelar någon roll. Alla har ungefär samma samtalsämnen vid lunchen.

Jag känner mig utanför när vi lunchar och ibland känner jag mig ledsen. Då och då försöker jag sticka in med samtalsämnen som intresserar mig, som samhällsfrågor och kulturella aktiviteter. Intresset är mycket begränsat från mina kollegor att ta del av mina intressen och erfarenheter, med några få undantag.

Under mina dryga 20 år i arbetslivet har jag tidigare inte stött på detta. Jag är van att man pratar om det mesta, där familjelivet utgör en mindre del av samtalen.

Min fråga är: Vad är hyfs och stil i fråga om lunchsamtal på en arbetsplats?

Svar: Du har råkat ut för något som är ganska vanligt och förmodligen svårt att ändra: en viss företagskultur som accepteras av en majoritet. Som jag läser din fråga har du försökt ungefär det jag skulle ha förslagit dig, alltså att ta fram något annat ämne som kan intressera övriga, men det har ju inte lyckats.

Nu har du två möjligheter. En är att strunta i att prata med kollegerna under lunchen eftersom du inte delar något av de vardagsintressen som engagerar övriga. Du kan se vänlig ut och tänka på annat. Betrakta lunchsamtalen som din chans att få en stund för dina egna tankar. Den andra möjligheten är att ta upp detta problem vid något arbetsplatsmöte och då säga ungefär det du känner, att du känner dig utesluten från samtalen eftersom du inte har barn, bil, hus osv.

Det kanske väcker övrigas förståelse och kan möjligen hjälpa dig - men faktiskt tror jag inte det, förmodligen kommer de som inte redan har förstått din belägenhet att sucka och tänka att du är självupptagen som inte fattar att de pratar om sitt och att vill du inte intressera dig för detta så är det ditt problem. Men: din fråga om detta är hyfs och stil för lunchsamtal på arbetsplatsen kan bara besvaras med ett nej. Naturligtvis ska alla försöka medverka till att samtala så att alla kan delta. Om någon är så uppenbart utesluten som du är det egentligen en skyldighet för övriga att se till att även du får utrymme i samtalet. Övriga måste ju kunna notera vad som pågår och förmå slita sig från ämnena barn, mat, bil och hus åtminstone halva lunchtiden. Magdalena Ribbing