Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 02:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2016/11/18/14940/

Fråga om hyfs och stil

Kramfritt?

Rätta artikel

Fråga: Denna fråga rör "vänliga" närmanden som det kan vara svårt att ifrågasätta och ta avstånd från direkt i situationen. Nyligen inträffade återigen en situation där en äldre välutbildad man med högt anseende ställde följande fråga till en yngre lika välutbildad kvinna: "Visst kan en äldre man få en kram." Han anspelade på sin ålder och att det skulle rättfärdiga hans krav på närhet.

Vi hade alla varit ute och ätit middag efter en lång konferensdag och haft givande samtal kring de frågor som dagen handlat om, men ingen anspelning på något mer personligt. Frågan var därför mycket oväntad när kvällen avslutades. Det blev en lätt kram, men känslan efteråt var olust.

Finns det något bra svar eller agerande att tillgripa i den här typen av mycket vanliga situationer? Jag vill inte ställa min kropp till förfogande i dessa arbetsrelaterade situationer, men gärna visa vänlighet, då det också kan handla om sammanhang med internationella gäster.

Svar: Det är både patetiskt och obehagligt, det du beskriver. Naturligtvis är det helt fel att bete sig som denne man gjorde, internationell eller inte. Många män - och en del kvinnor - inser inte skillnaden mellan privata kontakter och arbetskamrater, och ser inte heller att en retorisk fråga som den du fick är direkt besvärande och olämplig. Man kan och ska aldrig be om en kram från någon, absolut aldrig från barn, och inte från vuxna om det inte finns särskild anledning till ens begäran.

Du kan om detta uppstår igen, le milt och säga ungefär ”här gäller ett gott handslag, inget annat” och så räcker du fram handen. Men se vänlig ut, småskratta om du klarar att göra det, så att den påträngande mannen inte förlorar sitt ansikte inför övriga som kan se detta. Du vill ju gärna visa vänlighet trots allt.

Ingen människa ska behöva bli ofrivilligt rörd vid av andra. Det är så fel det kan bli. Ett ”vänligt närmande” får aldrig bli detsamma som självtagen rättighet att skaffa sig en kroppslig närhet till en som inte vill vara med om det. Givetvis gäller detta både män och kvinnor. Kramandet i nutid har tagit vilda proportioner. Att ge en vän, en närstående, en kram är rimligt om man vet att kramen tas emot med samma välvilja som den ges. Kanske kommer det tilltagande kramandet som ett slags exempel från TV där programledare och andra ofta kastar sig i en obekants famn, säkert för att skapa en hjärtlig stämning. Det betyder inte att det går att överföra till icke-TV-situationer. Ett handslag, eller den hälsningsgest som ens kultur påbjuder passar vanligen mycket bra. Kort sagt: man måste inte kramas.

Dagens urskillningslösa, idoga kramande gör att kramen förlorar sitt värde. Om vem som helst kan krama någon, obekant eller bara flyktigt bekant, får kramen inte högre valör än en vinkning, en helt neutral gest. Och det är synd. En god kram, given och mottagen frivilligt, till en som värdesätter den och förtjänar eller behöver den är en fin markering av sympati.

Magdalena Ribbing