Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fråga om hyfs och stil

Föräldraprotest?

Fråga: Jag är 23 år, flyttade till min första egna bostad för mer än tre år sedan men mina föräldrar, framförallt min far bemöter mig ändå inte som vuxen. Nu senast när vi skulle äta lite olika smårätter som blivit över från helgerna accepterade han inte att jag inte ville ha en viss rätt. Det var ingen mat jag hade önskat, köpt, varit med och lagat eller på något sätt uppmuntrat mina föräldrar att skaffa (jag har aldrig varit förtjust i just detta, annars äter jag nästan allt).

Min far gav sig inte, med motiveringen att maten skulle bli förstörd om den inte åts upp nu. Jaha, köp mindre mat då istället för att lasta över det på mig. Det hela slutade med att jag avbröt måltiden och åkte hem eftersom mina föräldrar inte kunde ta ett nej. Jag är rimligt vuxen och bestämmer själv vad jag vill äta och det ska respekteras. Har Magdalena något förslag på en väldigt tydlig formulering eller liknande jag kan använda i den här sortens situationer?

Svar: Nej, tyvärr har jag inte några vattentäta repliker eftersom jag inte känner dig eller dina föräldrar och inte vet vilken relation ni har. Det låter nämligen helt absurt att en far vill tvinga sitt vuxna barn att äta en viss maträtt. Så kan man absolut inte göra. Har din mor bättre förståelse för dig? Att du gav dig iväg från dina föräldrar i vredesmod verkar som en drastisk åtgärd. De måste ha uppfattat detta som en stark protest. Möjligen kan den i så fall hjälpa dig till nästa gång du besöker dina föräldrar.

Skulle det hända igen att dina föräldrar försöker tvinga dig till sådant som du inte vill, som att äta viss mat eller ha vissa kläder osv, kan du försöka med att säga hövligt men bestämt ”jag är myndig sedan fem år och har rätt att bestämma själv vad jag vill och inte vill, precis som ni.” Då säger dina föräldrar kanske ”men vi vill bara ditt bästa, du är ju vårt barn” och då säger du ”ja, det är jag, men inte ert omyndiga skolbarn utan ert vuxna barn med rätt att bestämma över mig själv.”

Det kanske inte är de fraser du önskar dig, men som sagt, jag har inga tydligare förslag.

Magdalena Ribbing